• LÖPNING
  • Årets första löppass.

    Solen har hittat till Helsingborg och det börjar kännas som vår i luften. För vår kan verkligen konsten att kännas. Lyckligt, pirrigt och energirusigt. Hoppfullt liksom. Plötsligt, på bara ett par dagar, är det lite lättare att pendla till skolan tidiga morgnar och lite finare att finnas till. Som att vardagen blivit lite mera guldglittrig och härlig helt enkelt.

    Igår var magiskt. Lite som att våren visste om att det var fredag och att fredagar ska vara just sådär- lite mera guldglitter och härlighet.
    Vi firade med att äta årets första utomhuslunch på saluhallen i Malmö efter skolan och sedan sprang jag in våren i Pålsjö skog. Den blir inte riktigt vår på riktigt förrän man har gjort årets första Pålsjöpass- det är sedan gammalt.

    Årets första riktiga löppass är alltid hatkärlek. Lika härligt som deppigt eftersom jag varenda gång tror att löpkondition är samma sak som annan kondition. Newsflash: det är det inte! Men jag sprang. Långt, lugnt och länge. Njöt av mental förberedelsetid innan jag rev av årets första kräkintervaller på kinesiska muren. Att springa intervaller är precis som att riva av ett plåster. Bara att göra, helst så fort som möjligt för då är det avklarat på kortast möjliga tid. Skillnaden är att man i regel bara har ett plåster att riva av medan intervallerna tenderar att vara flera. 3 x 3 stycken på dryga 20 sekunder i backe till exempel. Hatkärlek i sin finaste form.

    Idag är status trötta ben, ömma benhinnor och lyckligt huvud. Så värt.
    Och till och med klockan verkar ha gått bananas på vårkänslor igår. Nog för att årets första runda brukar vara tung men jag har svårt att tänka mig att jag intervallade på 118% av maxpuls…

    IMG_4363 IMG_4366

  • DRÖMMAR
  • Surfresa- en bucketlistgrej!

    Jag har alltid velat lära mig surfa. Det ser så häftigt ut och verkar vara den optimala kombinationen av natur och upplevelseträning och aktivitet. Just det där- att fånga upplevelser genom träning- är bland det bästa jag vet så när en av mina nya idrottsvetarkompisar från högskolan lät lika peppad som jag när jag, i förbifarten, råkade nämna det där med att lära mig surfa så slog vi till och bokade en veckas nybörjarcamp med Lapoint.

    15218345_10210369432768587_1625282564_n

    Så i juni ska jag bli surfare och fånga mina första vågor i Portugal. Jag har bestämt mig för att  man blir en surfare av att försöka helhjärtat en vecka även om det inte går så bra. Ska man tro på alla med någon form av surfrutin så låter det nämligen lite för komplext för att lyckas bemästra bara sådär. Den här gången är upplevelsen långt mycket mer värd än resultatet och det jag längtar allra mest efter är att få en inblick i surfkulturen och surflivet som jag har en så idyllisk bild av. Att få prova vingarna i en för min del helt ny kontext och checka av en sån där riktigt, riktig bucketlistgrej. Checka av en av mina träningsdrömmar.

    Om jag längtar? Galet!

     

  • GRUPPTRÄNING
  • Tisdagstabata

    Pepp ett par timmar innan.
    Ångest när det börjar dra ihop sig.
    Badass-feeling när jag öser dunka-dunka-musik på vägen dit.
    Skräckblandad förtjusning när man är på plats i salen.
    Adernalinpåslag delux när instruktören går igenom övningarna och jag svettas längs insidan av höger arm (jodå. Varje vecka).
    Hybris första tabatan.
    Pannben resterande sju.
    Lycka efteråt.
    Endorfinrus resten av kvällen.
    Euforilager för hela veckan. 

    På tisdagar kör man Tabata,  det är sedan gammalt. Det senaste året har ”tisdagstabata” blivit ett väletablerat uttryck i min värld och antalet missade tisdagstabator skulle nästan gå att räkna på en hand. Så heliga är de!

    Det är något något alldeles speciellt med tisdagstabatan. Den är liksom hatkärlek i sin finaste form.
    Levererar allt från magknip till eufori och från  styrka till kondition. Totalt oemotståndligt och minst lika beroendeframkallande. För ärligt nu- vem skulle kunna motstå att få gå igenom känsloregistret nedan och svettas orimliga mängder bara sådär en vanlig tisdagskväll?

    Såld på konceptet med Tisdagstabata nu? Jag tänkte väl det! 

    15086290_10210297023838409_1206206337_n

  • NJUTTRÄNING
  • Lycklig i förväg.

    Den här veckan jobbar jag ifatt allt jag varit ledig i sommar ungefär. Flyttar in på gymmet och varvar Core- och Aquapass med vikariat och receptionsjobb. Tränar i den mån jag hinner och maxar mina lediga timmar med fikor, luncher och kompisdejter. Njuter av tillvaron. Det känns faktiskt inte ett dugg som jobb att vara på jobbet på mitt jobb…

    Det är faktiskt snarare ett privilegium att få spendera så mycket tid med så många härliga människor. Att få köra snudd på fullbokade pass trots semestertider, att få starta veckan med Core Soft på måndagarna, att få lära känna våra goa kunder, att omges av så många sprudlande människor och att få chansen att avhandla både stort och smått med receptionskollegerna när soliga, och förvisso sorgligt sällsynta, sommarkvällar gör att arenan är lugn på kvällarna. Jag trivs som fisken i vattnet och har inte ett dugg emot veckans tredje raka ständning följt av en öppning imorgon bitti. Tvärtom.

    Bortsett från att det svider lite grann att missa sina favoritpassen alltså. För det går inte att förneka att det svider lite i hjärtat när man hör Bodystepmusiken pumpa ur högtalarna i salen bredvid. Man är ju liksom lite grann på fel sida av dörren då…

    Så idag, när rasten sammanfaller perfekt med kvällen Sh’bam är toklyckan ett faktum. En och en halv veckas danspaus är för länge (och det kommer alltså från tjejen som alltid betraktat dans som någonting låååångt utanför sina komfortzon). Tills jag hittade Sh’bam alltså. Sedan dess har jag fått omvärdera det mesta för det finns få saker i världen som gör mig så lycklig som Sh’bam.

    Häromkvällen kom en kund förbi receptionen efter att ha dansat och sa att hon var så lycklig att hon ville gråta. Jag förstod precis. Jag ville ju också gråta, om än av helt andra skäl. Jag var ju på fel sida av dörren den kvällen…

    Sh’bam alltså. Årets tips!

  • LÖPNING
  • Sommaträning, njutpass & loppförberedelser

    Sommarträning blir något annat än träningen under resten av året. Inte nödvändigtvis mindre eller slappare men definitivt mer spontan och njutig. Semestrar, sommarstugehäng och mer spontana aktiviteter gör den vanliga träningsrutinen omöjlig och de annars så heliga favoritpassen får till stor del stå åt sidan- till förmån för annan, alternativ och mycket mera just njutig träning.

    Som igår eftermiddags till exempel, när jag fick myror i benen efter en dag i solstolen och sprang i väg från sommarstugan med en podcast i öronen för en ”jag-hamnar-där-jag-hamnar-och-det-blir-som-det-blir”-runda. Typisk Halmstadlöpning. Alldeles prestigelös och baserad på känsla. Jag hamnade, efter en sväng in mot centrum, på Prins Bertils stig utmed havet och njöt i fulla drag av livet innan jag dök ner i en sanddyn utmed strandkanten efter drygt fem fantastiska kilometrar.

    Lite diffusa ”känningar” i halsen har gjort att den här veckan har blivit lite lugnare än tänkt. Inte riktigt enligt plan inför helgens aquatlonlopp i Tylösand men det är tveklöst mer värt att vara pigg och frisk på lördag än att få till ett intervallpass idag. Tyvärr gör man ju inte underverk på ett par dagar.

    Så efter måndagen, som i vanlig ordning var intensiv på träningsfronten, har jag loppladdat med en total vilodag, fem njutiga kilometrar för att känna på kroppen och alldeles för många huvudståenden på gräsmattan idag (mitt senaste projekt). Imorgon tänkte jag börja morgonen med ett gäng längder i Simstadion för att kolla simbrillorna och min obefintliga crawlteknik inför lördag. Sedan vilar jag vidare. Det är ju ändå sommar…

    image imageBästa stället att avsluta en löprunda på. Utan konkurrens.

  • NJUTTRÄNING
  • LÄNGDSKIDOR

    Det där med längdskidor alltså. Att vara utomhus. Att vara i naturen. Att lära sig något nytt. Att känna hur det spränger i lungorna av all kall luft.
    Så väldigt, väldigt fint. Att det spränger i lungorna står kanske inte allra högst upp på listan men det är himla fint ändå. Ja, att känna att man tar i alltså.

    Jag och pappa spenderade en förmiddag i nydragna längdspår utanför Ängelholm häromdagen och gjorde comeback efter förra årets (lika delar modiga som dumdristiga) äventyr under Kortvasan. Jag hade ungefär noll självförtroende och gick in med inställningen att all eventuell teknik jag lyckats hitta på den tre mil långa vägen till mål i fjol skulle vara borta igen och blev mer än förvånad när jag kunde susa förbi pappan i spåren redan från start. Vilken känsla- att faktiskt på riktigt börja känna sig lite grundstark och funktionell. För visst vet jag om att jag tränar mycket, men att kroppen liksom fixar allt nytt och konstigt jag utsätter den för på ett ganska bra vis är en otroligt härlig bekräftelse på form och fysik. Bra boost för både självförtroende och motivation!

    En dryg mil av prat, flås och kvalitetstid senare fikade vi i bilen och rullade hem mot varsin halv arbetsdag. Oslagbart bra mitt-i-veckan-grej.

    Vad vi tog med oss hem förutom en ond rygg och en sträckt axel? MASSOR av energi och ännu en insikt kring hur bra vi trivs utomhus. Jag är lite som min pappa på den där fronten.
    Bara titta- det är en väldigt fin onsdagsvy!

     

    12626029_10207645979363954_783915082_n12571034_10207645979043946_513102000_n 12596230_10207645978643936_100895674_n 12606918_10207645979603960_1261327011_n 12625969_10207645979523958_478940466_n