• ÖVRIGT
  • Brev från vänsterknät!

    Hej Louise,

    Det är ditt vänsterknä här.
    Vi måste prata och eftersom jag vet att du föredrar raka puckar så kommer jag att vara helt ärlig nu…

    Du är faktiskt ganska svår att leva med. Hårt men sant. Om jag ska vara riktigt ärlig så har jag aldrig träffat någon som är så dålig på att lyssna som du. Du lyssnar ju liksom mindre och mindre ju mer jag säger ifrån. Var är logiken i det tycker du? Hur som helst, därför skriver jag istället och hoppas att det kanske kan få dig att lyssna lite mer än vanligt…

    För ärligt nu Louise. Hur smart var det egentligen att springa Göteborgsvarvet utan någon form av löpträning i förväg? Det var en retorisk fråga. Svaret är att det var precis lika dumt som förra året och precis lika dumt som det alltid är när du springer lopp. Vi fyller faktiskt 23 nästa vecka. När hade du tänkt att lära dig egentligen?

    Och hur viktigt var det egentligen, såhär med facit i hand, att träna precis alla dina favoritpass den där veckan efter Varvet? Jag hade kunnat gå med på både core- och danspass eftersom jag vet att det är viktigt för dig men det där löppasset du ville köra på onsdagen var faktiskt bara en dum idé. Du vill för mycket för ditt eget bästa ibland.

    Jag vet att du mest är arg på mig nuförtiden men det är faktiskt av ren omtanke som jag gjorde som jag gjorde den där onsdagen för fem veckor sedan. Jag känner dig och, viktigast av allt, bryr mig om dig. Om jag hade låtit dig springa den där eftermiddagen hade du förmodligen sprungit både längre och hetsigare än planerat. Jag sade ju att jag känner dig. Du blir så lätt uppslukad av saker att jag helt enkelt inte vågade ta risken.

    Samma omtanke är skälet till att jag har hållit dig lite kort sedan dess.
    Kommer du ihåg dag två när du stapplade storgråtande hem från bussen?
    Förlåt, men jag var tvungen att skrämma dig för att få din uppmärksamhet.
    När du vakande mitt i natten och trodde att ditt ben skulle gå av på mitten?
    Enda sättet att få dig att boka av den där Bodystepen som du hade fått för dig att du skulle gå på morgonen efter. Jag vet att det var viktigt för dig eftersom det var Karins sista pass men jag är ganska säker på att hon tyckte precis som jag. Förlåt igen, men jag var tvungen.

    I grund och botten skulle jag säga att du är en ganska normalbegåvad tjej men det är som att du glömmer bort att tänka efter när det finns en endorfinkick i sikte. Du är en guldfisk när det gäller smärta och begränsningar. Om du behövde ta värktabletter för att promenera till affären igår är det förmodligen ingen bra idé att gå på Bodystep idag  (releasevecka eller inte) och om det gjorde ont för en kvart sedan har inflammationen vi har i brosket bakom knäskålen troligtvis inte försvunnit tills nu. Du måste inte ”testa” mig så ofta. Jag fungerar precis som du och vill också vara ifred när jag känner mig lite låg.

    Så just nu kanske du skulle kunna låta bli att tokbelasta mig. Jag vill helst inte gå allt för mycket i trappor och backar men annars är jag inte så kinkig i vardagen. Löpning kommer jag att vägra ett tag till men eftersom jag vet hur viktigt det är för dig så försöker jag ställa upp så mycket som möjligt på träningsfronten i övrigt så att du kan få jobba, svettas och må bra. Men vi måste faktiskt kompromissa lite grann här. På Core Soft till exempel, när du faktiskt har möjlighet att styra upplägget själv, kanske vi inte tvunget måste böja och sträcka på benen sjuttioelva gånger när du egentligen mest bryr dig om de sneda magmusklerna nästa måndag? Sträck ut mig sådär långsamt och jag vill dö. Samma sak när du gör spänsthopp på kakelgolvet under Aqua-passen. Gummimattan finns där av en anledning så du får helt enkelt bara lära dig att hålla dig på mattan (i dubbel bemärkelse)…

    Hade det bara handlat om vilja så hade vi kunnat flytta berg du och jag. Du har pannbenet och jag har kapaciteten. Men, det handlar om mer än vilja och inte ens vi, oavsett hur mycket jag vill vara dig till lags, orkar med allt. Vi fyller som sagt ändå 23 nästa vecka…

    Jag vet att du inte lyssnar så bra när du är ledsen och besviken men jag vill ändå att du ska veta att jag gör mitt bästa. Jag vill verkligen att du ska tycka om mig för det är faktiskt inget kul att vara vänsterknä på någon som mest går runt och är arg på en. Dessutom börjar jag bli avundsjuk på högerknät som får all cred just nu. Jag har också ställt upp för dig varenda dag i hela ditt liv; varje steg, varje skridskoskär, varje lopp och varje Bodystep-hopp. ”It takes two to tango” (eller springa för den delen) och vänsterknän behöver faktiskt också kärlek!

    Jag har hört att sjukgymnaster är en bra grej. Har du funderat på att ta med mig till en sån? 

    Ditt för evigt,

    Vänsterknät.

    PS! Jag trivs väldigt bra i den där hängmattan du har hittat. Ligg stilla där denna veckan så kanske vi är lite mer på banan igen nästa…

    19551130_10212481626452109_1025848092_n

  • PERSONLIGT
  • Prestationsbaserad självkänsla

    Har du någon gång känt det? Kicken av att prestera, tillfredsställelsen i att överträffa alla förväntningar och ruset av att leverera. Känner du igen dig? I så fall vet jag att du kommer förstå det här precis- den här texten är till dig. 

    Om du känner igen dig så vet du att kicken är det härligaste som finns, som en ”feelgood”-drog med omedelbar verkan. Men kanske är den inte så eftersträvansvärd trots allt? Den är nämligen, precis som vilken drog som helst, också förenad med risk och om du känner igen känslan av kicken slår jag vad om att du känner igen baksidan också- beroendet…

    För om du ska vara riktigt ärlig nu; hur skulle det kännas att var utan den där kicken? Skulle det kännas okej eller är tanken lite jobbig?
    Baksidan är nämligen att det är lätt att fastna i en never-ending jakt på kicken där alla former av gränser för ”lagom” och ”tillräckligt” suddas ut i takt med att du presterar. Förmodligen är du expert på att höja din egen ribba. Det som var en (över)prestation för en månad sedan är lågt ställda förväntningar idag och inte ens i närheten av att generera någon kick. Den är liksom förbrukad för rådande nivå och dyker inte upp igen förrän du tar dina prestationer, och därmed också dig själv, till nya höjder.

    Bra är liksom inte bra nog om det inte är bättre. Alltid, alltid bättre.

    Den inställningen är som att bita sig själv i svansen, du vet det ellerhur? I teroin förstår du precis men i praktiken är du ändå en sucker för prestationskicken. Alltid mitt uppe i en jakt på nya prestationer och uppslukad av drivet att bli bättre, kunna mera och klara nytt. Av att leverera och imponera. Alltid på jakt efter bättre (eller ännu hellre bäst) trots att du vet att det till viss del är på bekostnad av ditt eget välmående. Varför?
    För att alternativet- att inte prestera- är en alldeles för läskig tanke och för att tomrummet  som skulle bli kvar om vi slutade prestera känns övermäktigt att fylla.
    För att allt annat vore otänkbart och för att du, precis som jag, identifierar dig med dina prestationer.

    Vi behöver reda ut två stycken begrepp; självförtroende och självkänsla. För mig handlar självförtroende om tron på din förmåga att prestera medan självkänsla är ett svårare begrepp som rör vad du tänker och känner om dig själv oberoende av vad du gör och hur det går. Vi ska djupdyka där, i hur självkänsla handlar om att kunna se sitt eget värde utan att behöva sätta det i relation till varken prestation eller yttre faktorer. Om att räcka till bara genom att vara.

    Det finns forskning som säger att det är vår självkänsla som styr hur vi agerar och reagerar i en prestationssituation. Medan en person med hög självkänsla är trygg nog att granska situationen och anpassa sig därefter kommer en person med låg självkänsla snarare att dyka huvudstupa in utan konsekvenstänk. Forskning som gjorts kring självkänsla har visat att individer med hög självkänsla besitter en förmåga som, om man generaliserar, individer med låg självkänsla verkar sakna- förmågan att anpassa graden av ansträngning till prestationssituationen i fråga. Individerna med låg självkänsla tycks nämligen antingen oförmögna eller helt enkelt ointresserade av att se när en situation kostar mer än den smakar. Istället klamrar de sig fast i en vild jakt på att prestera över förväntan- kosta vad det kosta vill. De kämpar och biter i oavsett vilka konsekvenserna riskerar att bli eftersom de vet att kicken hägrar på andra sidan prestationen. För de här individerna är ingen uppoffring för stor. Kostnad och konsekvenser blir obetydliga eftersom alternativet, att stanna upp, är otänkbart. För vem är man då, utan någon prestation att hålla i handen?

    En person med hög självkänsla skulle svara utan att blinka här; densamma såklart. Lika trygg i sitt värde oavsett om man spenderat den senaste veckan med att pilla navelludd i soffan eller med att rädda regnskogar. En person med låg självkänsla ifrågasätter istället hela sin existens. För. Vilka. Är. Vi. Om. Vi. Inte. Presterar? 

    Det är lite som att behovet av att få den där kicken gör oss både berusade och blinda. Jakten på prestationskicken blir en jakt på yttre bekräftelse eftersom vårt egenvärde befästs och bekräftas av vår omgivning. Behovet och viljan att bli omtyckta, få beröm, bli bekräftade och erkända motiverar att oändliga mängder energi läggs på att vara till lags. Ibland så till den grad att vi glömmer bort hur man gör när man säger nej.

    Den här sortens självkänsla skulle lika gärna kunna kallas för något annat- prestationsbaserad självkänsla. Som med alla rädslor måste man exponeras för dem och i det här fallet faktiskt våga ta reda på vad som händer (eller snarare INTE händer) om vi låter bli att pressa oss i riktning perfektion. Världen går inte under. Solen fortsätter att gå upp. Dilemmat är att den prestationsdrivna typen ofta är övertygad om att lätta lite grann på prestationspressen skulle innebära att man spenderar dagarna liggande platt på rygg i soffan istället. I verkligheten fungerar det inte så. Snarare är risken för att det skulle hända i princip obefintlig, man dödar nämligen inte driv så lätt…

    Men hörreni, och det är ett viktigt men, prestationer ska inte fulstämplas. Prestationer är fantastiska och eftersträvansvärda så länge det inte finns ett likhetstecken mellan dem och hur du ser på dig själv. Simple as that. Vi behöver distans mellan vem vi är och vad vi gör. SJÄLVKLART ska du få brinna för ditt jobb, älska utmaningar, sträva efter att utvecklas och upptäcka hela världen. Det är ju livets härligaste så länge du drivs av rätt saker.

    Så för sista gången nu, om du är riktigt ärlig mot dig själv… För vems skull presterar du egentligen? Är det för din egen skull- för att du mår bra av att utmana dig själv och för att du drivs av en nyfikenhet på vart livet kan ta dig- eller är det för din omgivnings skull- för att de besitter makten att avgöra om du är tillräcklig?

    Hur viktigt är det för dig att känna att du presterar?
    Hur skulle du må utan att få den där kicken?
    Hur hårt driver du dig själv och hur långt fortsätter du när du vet att du borde stanna?
    Vad är det du springer ifrån?
    Att upptäcka att du inte duger som person?
    MÅSTE du prestera för att duga?

    Jag ska berätta en hemlighet. Det gör du redan. Duger alltså.
    Så du, om du har orkat hänga med hela vägen hit- ge dig själv en mental high five och en stor kram. Tänk ett par extra snälla tankar om dig själv idag-  typ ”här sitter jag och bara duger!” Tänk så självklart egentligen…

    DSC_0639Med den här vyn satt jag och mitt skrivsug och bara dög idag! 

  • PERSONLIGT
  • Psykosomatiskt halsont- att ha ont i halsen i huvudet?

    Vi måste prata om det där med halsont hörreni… Min hals och jag har bråkat i flera år nämligen. Det är som att vi drar åt varsitt håll istället för att dra jämnt. Min version är att det är halsen som är problemet men jag slår vad att den skulle tycka tvärtom om den kunde. Den är lite grann som en trulig treåring vars nyfunna livskall är att sätta sig på tvären. Att göra allt utom att samarbeta.

    När jag ville leva i ishallen gnällde halsen över den kalla, torra luften med evighetslånga förkylningar.
    När jag vill träna dikterar den villkoren och när träningen flyter sätter den i regel stopp efter några dagar. 
    När jag vill prestera, oavsett forum och form, slår den bakut och medan jag gillar tempo är den allergisk mot alla former av stress.

    Ni hör ju- vi är en (mis)match made in heaven… 

    Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har varit hos läkare för halsen de senaste åren. Lika många gånger som jag har varit där har de hur som helst konstaterat att det inte är något fel på den. Vi har tagit prover, odlingar och ungefär allt annat tänkbart utan resultat. Halsen är mer envis och trotsig än den är sjuk- goda nyheter på många sätt men också frustrerande på minst lika många. Finns det något man fått lära sig som idrottare, oberoende av form, så är det ju nämligen att man inte får träna med halsont. Undantagslöst tvärstopp.

    Så gissa frustrationen på en skala när man är en träningsmänniska med mer eller mindre kroniskt halsont. E. N. O. R. M.

    Precis som med läkarbesöken har jag tappat räkningen på hur många gånger jag har varit ledsen och arg över hur hopplöst det är att inte få bestämma över sin egen kropp eller hur värdelöst det blir när både jobb och nöje sätts ur spel hela tiden. Just det där, att hela vardagen faktiskt sätts ur spel för mig om man inte får träna med ont i halsen, har varit min största stressfaktor det senaste året vilket i sin tur har triggat igång en ond spiral som nu landat i diagnosen ”psykosomatiskt halsont”. Stressrelaterat och stressutlöst halsont alltså. Någonstans här dog mitt realistska kontrollfreak en plågsam död. Som att jag har ont i halsen på låtsas då eller? Som att jag har ont i halsen i huvudet? Som att jag inbillar mig att det känns som att halsen ska trilla av eller gå sönder? I wish.

    Om jag har opponerat mig? Ifrågasatt? Japp. Men samtidigt som jag har svårt att köpa att det skulle bero på något så diffust som stress har jag efter mycket processande börjat erkänna mig besegrad. Läkarna hävdar att stress kan ta sig många olika uttryck och att varningssignalerna är individuella. Tydligen kan man lika gärna få ont i halsen som magkatarr eller spänningshuvudvärk. Vi har tagit varenda prov som finns att ta och kanske, kanske kan jag (om än motvilligt) se ett mönster i när det gör ont. Kanske, kanske hänger det ofta ihop med när det är mycket på gång och många bollar i luften. Kanske är det faktiskt till och med så att det ofta klaffar med tentaveckor, lopp eller koreografibyten och kanske, men bara kanske, triggas det faktiskt av min vilja att alltid prestera…

    Men det finns både fördelar och nackdelar med skräpet. Det värsta är att det inte finns något slut i sikte. Förkylningshalsont har någon form av tidsbegränsning medan den här sorten känns som en never-ending story. Men glaset är ändå alltid halvfullt och den stora (viktiga!) fördelen med psykosomatiskt och stressrelaterat halsont är att det inte är farligt att träna med. Jag får alltså lov att träna med ont i halsen numera fastän det är lite grann som att bryta mot en idrottsmänniskas heligaste regel. Det konstaterandet gjorde att jag studsade upp från läkarbritsen och tyckte att livet var på topp på två sekunder. Tills samma läkare plockade ner mig på jorden igen och menade att det faktum att det inte är FARLIGT att träna inte innebär att det är en bra idé för det. Att det onda trots allt är en signal som min kropp skickar för att jag ska sakta ner och lyssna.

    Men jag lär mig sakta men säkert. Jobbar med att hitta ett sätt att förhålla mig till halsen. Övar på att läsa signaler och känna igen tecken för att kunna bromsa i tid. Och så den riktigt spännande aspekten- att kunna gissa sig till när det är den tränings-ofarliga, stresstriggade sortens ont kontra när det är förkylningsont. Rita, gissa, spring…

    Igår ville jag prestera igen. Jag ville springa Springtime-milen på en bättre tid än förra årets 49.09 (och absolut inte över 50 för då skulle jorden förmodligen gått under).

    Om jag sprang?
    Nope, jag hade ont i halsen i huvudet…

    13277904_10208680257100251_869234634_n

    Drömmer mig tillbaka till förra årets Springtime-kick istället…

  • PERSONLIGT
  • När den rätta dyker upp…

    Plötsligt händer det- den rätta dyker upp. Lägenheten med stort L.
    Den som känns hemma så fort man kliver över tröskeln.

    Det är lite grann med lägenhetsjakt som det är med relationer. Det ska stämma. Det kan kännas som ett evigt letande men när den rätta dyker upp säger så vet man. Magkänsla bara.

    För oss, mig och min vindsvåning, var det kärlek vid första ögonkastet. Lite som att det var ödet. Jag må ha fallit för det yttre men utsidan gav insidan en chans och den levde upp till varenda förväntning. Ödet gjorde entré förra fredagen när jag stod parkerad på en helt ny gata. På vägen tillbaka till bilen gick jag förbi det här huset. Stannade, tittade, suktade och konstaterade att det är helt orimligt att börja drömma om specifika hus om man inte vill vänta en livstid. Sedan föll jag handlöst för den kornblå, mönstrade ytterdörren och tjurade hela vägen hem över att det ska vara så svårt att ha flyt. Samma kväll dök den upp på Hemnet- vindvåningstvåan i huset med den blå dörren. Efter en förhandsvisning och ett dygn i nervösdimma fick jag skriva på och i augusti flyttar jag in. Ödet? Jag väljer att tro det.

    Letandet har varit lite som en emotionell berg-och-dal-bana. Som en resa mellan uppgivet Hemnet-klickande och övernervösa budgivningar. Ett evigt pendlande mellan hopplöshet och optimism där jag ena dagen varit inställd på att bo hemma tills jag går i pension för att nästa dag vara tillbaka i matchen. Hoppet är visserligen det sista som lämnar men när man snubblat på målsnöret i ett par budgivningar tappar man suget lite grann. Man flyttar ju liksom in mentalt fastän man vet att man inte borde. Sedan står man plötsligt där och får packa ner ännu en drömmig lägenhet i sina mentala flyttkartonger. Flytta ut, bryta ihop, komma igen och börja om på repeat.

    Bryt-ihop-faserna är kluriga men, till min omgivnings lycka, i alla fall korta. Alla kloka kommentarer susade rakt förbi och om man ska gulla eller vara sympati-arg är oklart. Nu, med ett påskrivet kontrakt framför näsan förstår jag plötsligt varenda klyscha och uppskattar varenda kram.

    Så jag ger mig. Ni hade rätt hörreni. Om man inte får en lägenhet så ÄR det inte meningen- det är för att det kommer att dyka upp en bättre och när det händer så förstår man varför man har fått vänta…

    18308996_10211986015542146_916922692_n

    18336803_10211986015622148_29518798_n

     

  • PERSONLIGT
  • Livet är livet för att det är livet…

    Om jag hade fått bestämma hade livet varit lite mera förutsägbart. Lite mer raka puckar och lite lättare att förutspå. Men livet är ju liksom livet för att det är livet- det gör lite grann som det vill!

    Helst hade jag velat veta vart jag är på väg och ännu mera basic än så- var jag ens VILL vara på väg.
    Jag hade velat veta hur långt jag kan komma och hur snabbt jag kan ta mig dit. OM jag ens kommer att komma fram. Jag blir liksom ungefär tvåhundratio gånger mer motiverad när jag vet saker. Är uppväxt med att kunskap är ett vapen.

    Om jag vet saker kan jag jobba nästan hur hårt som helst. Jag har nämligen både pannben, vilja och smärttröskel. Smakar det så kostar det och det är jag helt okej med. Men, jag skulle vilja veta. Det är liksom lättare att deala med att det kostar eller gör ont när man vet vad belöningen är.

    Men livet funkar ju inte så. Jag vet det. Dolt bakom det där pannbenet finns nämligen en viss dos av intelligens också. Ett litet, litet lager klokhet som stundtals får gå i krig mot den där viljan. Men vi, jag och min vilja, är bara som en liten prick i ett universum där mina preferenser inte spelar ett enda dugg roll. Livet gör som det vill ändå. Är lika obevekligt oförutsägbart och helt ointresserat av att kompromissa med mitt kontrollbehov.

    På sätt och vis blir alltså den (icke)logik som hela livet bygger på lite av en utmaning för oss som gillar att ha koll på läget. Det oförutsägbara, det som inte går att planera och förbereda sig inför, ligger utanför vår komfortzon eftersom det finns en risk att det inte blir sådär bra som man vill att det ska bli om man inte kan förbereda sig. Katastrof och i stunden snudd på jordens undergång.

    Men livet är ju livet- totalt oförutsägbart och fullständigt oemotståndligt just därför.
    För någonstans bor ju trots allt charmen i den där ovissheten. I att följa spår man knappt är medveten om att man valt och att plötsligt, när man som minst anar det men som mest behöver det, få springa på en öppen dörr mitt i ingenstans. Det är nämligen en av livserfarenheterna jag har lyckats fånga- att de allra mest oväntade dörrarna ofta döljer de allra, allra finaste möjligheterna och att de tycks öppnas av något helt annat än medvetna val.

    Så kanske är det enda raka att tänka om och tänka rätt. Att inse sin egen litenhet, bara flyta med och försöka byta ut sitt kontrollbegär mot en mer genuin nyfikenhet på vad framtiden har att erbjuda. För nyfiken är jag- på var jag är på väg, var jag kommer att landa och på hur snabbt jag kan ta mig dit. Oändligt nyfiken.
    Kanske är det enda raka att vila i vetskapen om att de bästa dörrarna ju trots allt alltid dykt upp när jag varit som minst beredd men som mest redo. Ödet? Kanske. Eller bara livet.

    Det kanske inte alltid blir som man har tänkt men det blir nog alltid som det ska.
    Livet är ju liksom livet för att det är livet…

    DSC_1843
    En del ställen är som gjorda för att tänka på.

  • PERSONLIGT
  • Som en berg-och-dal-bana.

    ”Du är som en berg-och-dal-bana Louise!”
    Ett konstaterande utan utrymme för varken diskussion eller motargument från min sida. Men någonstans lite sant. Någonstans lite så det är just nu: upp och ner, hit och dit och snabba vändningar.

    Från normalläge till toktrött utan förvarning.
    Från helt däckad till superpigg på samma sätt.
    Från glad till ledsen av ingenting och från arg till toppen av världen på två sekunder.

    Som att ”lagom” och ”mitt emellan” har åkt på semester och lämnat mig här hemma i berg-och-dalbane-tillvaron. En som rullar på med lite bättre tempo än förra veckan men går lika okontrollerat upp och ner. Svänger utan förvarning och loopar när jag är som minst beredd.

    Men jag har alltid gillat karuseller- ju fler loopar desto bättre. Helst ska man blunda och slänga upp armarna i de brantaste backarna och skarpaste svängarna för det är då det pirrar som mest i magen.

    Kanske kan man applicera samma tänk i tillvaron? Om jag är berg-och-dal-banan så är energidiparna utförsbackarna. När jag trillar ner över krönet slår tröttheten mig som en rak höger men innan dess, på toppen av backen, är jag på toppen av världen. Det som är normalbra i vanliga fall pirrar nämligen plötsligt i magen och kanske är det i själva verket nästan lite lyxigt? När jag åker karuseller brukar jag jaga pirret och kickarna men nu kan jag plötsligt fånga samma känsla av världens minsta lilla win i vardagen. Av att orka en skoldag, slå vakenrekord eller känna att kroppen svarar under ett träningspass. Att få instruera mina klasser. Basics ena dagen och världens lyx nästa.

    Som en berg-och-dal-bana i energi där dagsformen styr åkturen och jag försöker hänga med i svängarna. Plötsligt kommer en loop som ändrar på dagens planer och då är det bara att slänga upp händerna, gilla läget och försöka njuta av de där stunderna när det pirrar i magen…

    11666046_10206237251746644_131340746557294859_n

  • PERSONLIGT
  • Att gilla läget.

    IMG_4914Idag var en typisk gilla-läget-dag. En sån där dag när jag och kroppen spelar match på olika planhalvor. I olika lag.

    För ett par veckor sedan hade jag krigat mig igenom dagen och haft fullt upp med pass, pendlande och föreläsningar från 06 till 17 som vilken vanlig onsdag som helst. Sparat det trötta till kvällen.
    Idag konstaterade att dagsformen inte ville som jag. Att kroppen var tillbaka i sömnbehov-mode och att föreläsning och pendling skulle kosta mer än det smakade. Gillade läget.

    Eller, att jag gillade läget är såklart en sanning med modifikation för om jag ska vara riktigt ärlig så gillade jag det inte ett dugg. Det finns väldigt många lägen jag gillar mer än de som innebär att jag får ge upp mot vardagen. De flesta faktiskt.

    Men just idag var skola och normalvardag inget bra alternativ. Att äta frukost i sängen, plöja serier, plugga hemifrån och få smygköra  igång med första passet på drygt två veckor var en mer lagom variant.

    Just idag alltså. Imorgon är en annan dag och förhoppningsvis spelar kroppen och jag i samma lag igen då.
    Om inte är det bara att öva på att gilla läget (och tacka högre makter för att det finns 13 säsonger av Grey´s Anatomy)!

  • PERSONLIGT
  • TACK!

    Pink-heart-clipart
    Alltså hörreni- jag måste få säga TACK! Jag är överväldigad, tacksam och väldigt förvånad över all respons jag fått på inlägget om att gå in i trötthetsväggen i söndags. Tusen, tusen tack för all respons, omtanke och öppenhet som trillat in i form av kommentarer, meddelanden, mejl, telefonsamtal, sms och bäst av allt- kramar. Från både kända och okända håll.

    Ibland tänker jag att medmänskligheten är på utdöende för stundtals lyser den med sin frånvaro. Världen får utstå smäll på smäll och ta emot tackling efter tackling bara för att dagar senare, när den värsta krisen precis svept förbi, mötas av en ny rak höger. Med största sannolikhet mycket strategiskt placerad under bälteshöjd på en redan utsatt individ eller ett redan drabbat samhälle. Som att den brutalaste sortens hockeydrabbning mixats med en boxningsmatch utan varken domarövervakning eller något som helst rättvisetänk.

    Men medmänskligheten lever, det hyser jag inga som helst tvivel om längre. Ironiskt nog tycks den ha vaknat när vi började prata om trötthet. Kanske är allt vi behöver att känna samhörighet och att kunna identifiera oss med vår omgivning. I en drömvärld, om jag hade fått önska, så hade vi  förstås connectat kring något roligare än utmattningssyndrom men det är en petitess i sammanhanget.

    Poängen är att medmänskligheten lyst med sin närvaro istället för frånvaro och det riktigt, riktigt viktiga är hur stort det är att få ta del av era berättelser. Jag fått mejl från människor jag aldrig träffat och fått ta del av skilsmässor, mobbning, hemska arbetssituationer och prestationsångest. Hur stort som helst.

    Men någonstans, hur fint det än är med samhörighet, finns det också en baksida på all respons. Att igenkänningsfaktorn är så hög bekräftar ju trots allt min farhåga; att vi faktiskt lite för ofta och lite för lätt drunknar i ambition och livstempo. Den där berömda tegelmuren av trötthet verkar vara lite grann som Rom- alla vägar bär dit. Lite som ett prestationsprinsessornas ofrivilliga Mecka dit vi går på någon form av oundviklig vallfärd. Vår GPS? Inställd på slutdestination totalkrasch.

    Hur som helst så är det där jag är idag- mitt i en känslostorm av reaktioner på era reaktioner.
    Tacksam över all fin feedback på mitt skrivande och rörd av all omtanke och öppenhet.
    Oändligt ödmjuk inför tanken på att mina försök att reda ut mina egna tankar kanske kan hjälpa till att reda ut någon annans.

    TACK en gång till.
    All kärlek till er!

  • Okategoriserade
  • Jag tänker bäst när jag skriver…

    En del mediterar, andra går ut i naturen, vissa slår skiten ur en boxningssäck och några knyter på sig löparskorna och springer. Springer, springer och springer för att skaffa många långa mils säkerhetsmarginal till allt som skaver.

    Några matar kalendern så full av aktiviteter att de helt enkelt inte hinner med att känna efter. Det är min variant. Jag har liksom alltid alldeles för fullt upp med att göra roliga saker för att ha tid att leta efter de tråkiga. I teorin låter det hur rimligt som helst, eller hur? Varför leta efter det tråkiga när man kan drunkna i det roliga? Jo, för att verkligheten sällan är som teorin. För att man i verkligheten så småningom drunknar ändå- oavsett rolighetsgrad.

    Det finns förmodligen lika många olika sätt att hantera livets skavsår som det finns personer. Den kloka sorten gör förmodligen inget av ovanstående. De går förmodligen i terapi och hittar långsiktiga lösningar istället för att göra som vi andra och nöja sig med quickfix och krishantering.

    Det finns ju nämligen en gräns för hur långt du kan springa innan du får se dig besegrad av kondition och ork. I värsta fall får livsskavet sällskap av den fysiska sorten och så står du plötsligt där i löpspåret med dubbla skavsår och andnöd. Skoskav är nämligen ett mer troligt resultat av dina quickfix-kilometrar än sinnesro och lösta problem.

    Tricket är nog en mix. Att sänka tempot och tänka lite mera mindfulness men behålla både långa löpturer och rakt-in-i-kaklet-träning. Inte i syfte att skapa världsfred och läka livsskav utan för att det där svettiga och endorfinrusiga är guldglittret i livet.

    Det gäller att hitta sitt eget vapen mot motvind- det sätt som gör att man stannar upp och funderar istället för att lägga benen på ryggen och springa så fort det blåser. Jag har alltid älskat att leka med språket. Älskat att bolla med ord och att kunna förmedla budskap, innehåll och känsla i text. Kanske är det mitt vapen?

    Jag tänker liksom som bäst när jag skriver…

    17006205_10211301066138839_644359094_n

  • PERSONLIGT
  • Den berömda väggen…

    Det pratas mycket om den där väggen. Ni vet den där man springer rakt in i när livet snurrat lite för fort lite för länge och som verkar vända upp och ner på hela livet för den som dunkar i huvudet? Det är ingen vägg. Det är snarare en tjock tegelmur- orubblig och definitiv.

    Jag har alltid ställt mig lite skeptisk till pratet om väggen. Det kan låta krasst och kallt men lite så har det varit. När någon i min omgivning uttryckt att ”väggen varit nära” har min spontana (om än tysta) reaktion inte riktigt matchat min betydligt mjukare verbala respons. I min värld har väggen nämligen varit ett diffust fenomen förknippat med nederlag. Något jag, om än med respekt, bara betraktat på avstånd och därmed aldrig behövt varken ta ställning till eller identifiera mig med. Den berömda väggen har varit förknippad med slutkörda, karriärstarka och överpresterande småbarnsföräldrar. Med kravfyllda vuxenvärldar långt ifrån min egen tjugotvååriga drömtillvaro.
    Den senaste veckan har vänt upp och ner på både min uppfattning och min vardag och gett den tidigare diffusa väggen både skärpa och nyanser. Den blir liksom svår att förneka när man drar rakt in i den med huvudet före…

    De senaste tio dygnen har jag ägnat åt att sova. De senaste sju åt att processa och gilla läget. Om jag inte sover eller förhandlar med min egen världsuppfattning gråter jag troligtvis för att någon råkade titta på mig eller säga något snällt. På sätt och vis är det faktiskt nästan lite roligt för den senaste veckan har ju varit precis som jag- från svart till vitt och helt utan mellanlägen. Från toppen av världen till en trött dimma på noll och inga sekunder. Lite som att jag fått smaka på min egen medicin i någon form av livets ironi. Humor i sin råaste form och en chans att träna på livsinställningen- glaset är liksom ändå alltid halvfullt…

    Den största krisen finns bortom tröttheten, djupt rotad i min självbild. Jag är nämligen inte en sån som gråter. Ännu mindre är jag en sån som ger upp. Jag är en sån som biter i när det blåser och levererar i alla lägen. Tills i fredags när läkaren bestämt berättade för mig att jag var trött och på gränsen till farligt utmattad alltså. Dödsstöten för allt vad fasad, stolthet och självbild heter.

    Nu, med några dygns distans börjar jag inse att jag inte är något annat är ett väldigt klassiskt fall. En prestationsprinsessa gjord av precis samma skrot och korn som de där slutkörda karriäristerna och driven av precis samma superhjältehybris som de överpresterande småbarnsföräldrarna.

    Min värld är, precis som den senaste veckan, svart eller vit.
    Jag är av eller på.
    Ger allt eller inget.
    Vill allt i hela världen eller inte ett dugg.
    Helst ska allt hända på samma gång. Gärna nu direkt eller ännu hellre igår.
    Min prestationsribba, alltså de förväntningar och krav jag har på min egen prestation, ligger högt.
    Det jag gör vill jag göra så bra som möjligt. Gärna perfekt och helst innan jag har provat.

    Jag har alltid varit duktig på att vara duktig.

    Mycket av det där handlar om djupt rotade personlighetsdrag vilket gör det lite klurigt.
    Min grundfilosofi är att magi inträffar först när du vågar slänga dig ut i ovisshet och tro på att du hinner lära dig flyga på vägen ner. Att man klarar mer än man tror.
    Om man kastar sig utför ett stup finns det inga mellanlägen så det passar liksom inte in i min livsfilosofi. Antingen flyger man eller så flyger man inte. Antingen når man oanade höjder eller också kraschlandar man. Svart eller vitt.

    Den gångna veckan har jag börjat ifrågasätta min svartvita världsbild. Någonstans tycks den nämligen falla på sin egen logik, eller snarare avsaknad av densamma. Precis samma inställning som brukar vara mitt starkaste vapen har ju plötsligt gjort mig en rejäl otjänst. Kanske är det inte så svart och vitt trots allt?

    Med det sagt är det inte så att jag vill byta livsfilosofi. Jag är fortfarande lika övertygad om att man kan mer än man tror om man bara vågar och vill. Kanske handlar det snarare om att hitta en version som är lite mera verklighetsförankrad och lagom. Om att utforska de där gråzonerna som finns i mitt orörda space mellan svart och vitt. Kanske handlar det mest av allt om att svälja sin stolthet och våga rucka på sin självbild. Om att ge upp sin superhjältehybris och erkänna sin egen dödlighet.
    Kanske är det allra, allra modigaste för en prestationsprinsessa faktiskt att sluta vara så förbannat duktig på att vara duktig…

    Vardagen och världsbilden må vara upp och ner men jag väljer att se det som en ovärderlig chans att lära mig hantera livet.
    Den där berömda väggen må vara en orubblig tegelmur men nästa gång det snurrar för fort är jag lite mera beredd- nästa gång ska jag försöka hinna med att öppna dörren…

    DSC_0636

    ”Feelings are much like waves, we can´t stop them from coming but we can choose which one to surf”