Lukten av ishall…

Saknaden går i vågor och en del dagar drunknar jag.

Igår var en sån dag. En sån dag när konståkningsvågen byggs upp längs horisonten för att slutligen rulla in och knocka mig med full kraft. Mitt i Facebook-flödet dök det upp en bild från kvällen jag vinkade hejdå till ishallsbubblan och på två sekunder saknade jag allt och lite till. Trycket under skridskorna, knarret av isen, de tidiga lördagsmorgnarna och de fnissiga onsdagskvällarna. Lukten av ishall. 
Allt det där som var allt jag visste.

Att kasta mig ut i nya utmaningar förra våren var helt rätt beslut att fatta. Men att något är ”rätt” innebär inte att det per automatik också är lätt. Kanske snarare tvärtom. Med konståkningen var det precis så- rätt men allt annat än lätt. Jag var färdig men jag var inte redo. Såhär ett drygt år senare, med facit i hand, är jag osäker på om jag någonsin blivit det. För hur skulle det egentligen gå till? Hur vinkar man hejdå till något som varit en hel värld och en halv identitet utan att känna sig lite tom? Just där och då, när man ska säga hejdå, spelar det liksom inte någon roll hur rätt det är för det gör ont i alla fall. Skitont faktiskt.

Att sakna konståkningen är komplext. En del saker, relationerna, saknar jag varenda dag. Alltid. Andra saker, som min egen träning, saknar jag lite mer sporadiskt. Just det där med att åka skridskor har jag faktiskt saknat mindre än jag trott var möjligt men jag gissar att det handlar mest om att jag hittat andra sätt att vara aktiv på. Hade jag inte dykt rakt in i en annan del av träningsbubblan hade jag nog haft betydligt mer abstinens. Att åka skridskor har nämligen inte på något sätt slutat att vara härligt. Numera är det ett av mina bästa sätt att processa saker. Det finns inget bättre sätt att lösa världsproblem på än att knyta på sig skridskorna och susa runt på en folktom is med musik i öronen. Trycket under skridskorna, kylan som biter i kinderna och kall hud som blir svettig.  Terapi.

De där dagarna när det känns som att jag ska drunkna är det som att det skaver på alla fronter samtidigt. Plötsligt saknar jag allt ifrån träningspassen till trycket under skenorna och stämningen i hallen. Just stämningen var det allra, allra finaste med ishallsbubblan. Gemenskapen. Att det kvittade om man var liten eller stor eftersom vi hörde ihop. Att det var vi mot världen. Jag var ganska säker på att det var just det där ”viet” jag skulle sakna mest och oj vad rätt jag hade. Hur mycket jag än kan sakna att åka skridskor är det människorna- mina ishallsmänniskor- som gör att jag drunknar ibland. Barnen som gav allt och lite till. Kompisarna och tränarna. Relationer blir liksom så väldigt nära när de bor i en ishall. Nära inpå- dag in och dag ut.

Idag, när det blödiga har gått över och glaset är halvfullt igen, tänker jag att det är faktiskt är världens lyx att ha något att sakna ibland. De där dagarna när man drunknar i saknad är trots allt en påminnelse om att man fått vara en del av något väldigt, väldigt fint. Ishallen kommer alltid vara lite hemma, konståkningsintresset kommer alltid, i någon form och utsträckning, att brinna och om ett par veckor kommer jag bo med 300 meters kramavstånd till hallen. 5 minuters promenad från ishallslukt och terapiåkning. Kärlek.

1395260_10201735564807284_938492430_n

12728768_777008015776201_4914409941900385773_n

535881_3863183734500_583631461_n

Kommentera