Att alltid vara på väg men aldrig komma fram…

20370967_10212798698178704_903000064_n

Häromdagen snubblade jag över ett citat som träffade mig rakt i magen. Det liksom fastnade för det är ju precis sådär jag är. Alltid två steg framför i huvud och planering. Aldrig riktigt tillfreds med just nu. Nyfiken och envis. Prestationsorienterad och driven. Mitt bästa och mitt värsta.

Men missförstå mig rätt nu för det är egentligen inte alls det att jag inte trivs i nuet. Tvärtom tror jag snarare att det ofta handlar om att man trivs så väldigt bra att man vill ha mera av samma goda kaka. När något är bra är det liksom svårt att inte rusa iväg i tankarna. Hur kan man få mer av det roliga? Hur långt kan jag pusha mig och vad kan jag egentligen göra? Hur kan man göra bra ännu bättre och hur bra kan det egentligen bli?

Mycket handlar nog om driv och nyfikenhet. Om nyfikenheten är glöden är drivet den brinnande elden. Brinnande intensiv och omöjlig att stoppa när den tagit fart. Din bästa vän men på samma gång din värsta fiende. Omöjlig att leva utan men stundtals nästan lika omöjlig att leva med. Ovärderligt men svårhanterat. Allt på samma gång.

När den där elden brinner med full kraft är det lätt att bli fartblind. Nuet susar förbi i periferin medan vi spurtar fram i etthundranittio med siktet inställt på nästa steg. Det enda som räknas är nästa prestation och nästa erövring. I den där farten är det lätt att glömma värdesätta det man har. Lätt att missa framstegen man gör och lätt att bli blind på sin egen utveckling. Plötsligt börjar vi ta våra framgångar för givet istället för att göra som vi borde- att fira varenda liten seger. Istället för att njuta av nuet- av våra prestationer och vår (ständiga) personliga utveckling- slutar vi att nöja oss. Bra är inte bra nog om det inte är bättre. Alltid, alltid bättre.

Vi höjer vår mentala ribba med varje nytt framsteg och eftersom det där drivet, viljan och ambitionen, stundtals saknar verklighetsförankring saknas också maxhöjd. Vi höjer ribban gång på gång och slår världsrekord på världsrekord i vår strävan att fånga ”mer” och ”bättre”.

Det paradoxala? Jag skulle trots allt aldrig välja något annat. Mitt driv är min bästa vän och utan den där nyfikenheten skulle jag inte vara jag.
Jag tycker om att behöva ta i för allt som smakar kostar. Högt ställda krav är en sporre och hinder är till för att övervinnas för det läskigaste jag kan tänka mig att att fastna. Att stagnera och bara vara samma. Det måste inte hända just nu men jag måste vara på väg mot något. Det måste hända något för om det inte gör det så händer ju just inget alls. Ingenting förändras om ingenting förändras…

Jag är inte rädd för att misslyckas men jag är livrädd för att stanna upp.
”I have an insane calling to be where I´m not”
Precis så är det!

 

2 Comment

  1. Louise Lindelöf says: Svara

    Hej Louise!
    Din text fångade mig verkligen.
    Så klokt du skriver!
    Jag känner så väl igen mig själv att aldrig vara riktigt nöjd även om allt är positivt. Att hela tiden utsätta sig för nya utmaningar för att man är nyfiken.
    Jag försöker intala mig att det är sådan jag är som person och på så vis blir jag mitt bästa jag.
    Att se det som en möjlighet istället för att grubbla över varför jag är som jag är.
    Önskar dig all lycka!
    Hälsa mamma så gott!
    Hälsningar
    Louise Lindelöf

    1. Louise says: Svara

      Hej Louise!
      Tusen tack, vad glad jag blir av att du läser och känner!
      Det är nog precis som du skriver- att nyfikenheten är det som får oss att växa. En styrka och en möjlighet att förvalta och fånga!
      Ha en riktigt härlig sommar!

Kommentera