• Dagens påminnelse
  • Du är inte lagom.

    Du är så förbannat mycket mer. Så oändligt många andra saker än lagom.

    I en värld där inflödet av tyckande om hur vi ska se ut och hur vi ska vara är k.o.n.s.t.a.n.t är det lätt att gå vilse. Lätt att svepas med av bara farten och lätt att börja leva på rutin. Plötsligt går du där och trampar redan upptrampade vägar eftersom någon annan talat om för dig hur du ska leva. Men livet är precis som du- allt annat än lagom- och du behöver inte ha någon som talar om för dig hur du ska prioritera och välja. Dina beslut är dina och valen du gör i ditt liv, oavsett vad de handlar om, är dina val. Ingen annans.

    Så att grunda dina val på andras tyckande istället för ditt eget är bara slöseri med tid. För ärligt, du är värld mycket mer. Du har ett helt liv att förvalta och en hel värld att upptäcka. Hur svindlande är inte den tanken? Jag älskar den. Får pirr i magen och blir livrädd på samma gång. Du, bara du och ingen annan, bestämmer vad du upptäcker på vägen. Vägvalen är inte lagom många. De är oändliga.

    Så en kort men viktig reminder såhär en måndag morgon; 
    Du är så förbannat mycket mer än lagom- extra allt med strössel på toppen- så fånga livet istället för att stå och titta på i kulisserna.
    Ställ dig mitt i rampljuset och äg scenen den här veckan!

    20496547_10212858539474699_1212255294_n

    Vart går din väg? 

  • PERSONLIGT
  • Alla borde ha en Karin!

    Some people come into your life and you just know that you will never be able to replace them if they left… 

    Det finns oändligt många varianter på klyschiga citat om relationer. Alltså oääändligt många. Men klyschiga eller ej så bygger många utav dem på en viktig poäng; att man springer på en del människor av en anledning. Jag tror att det är så med det mesta. Att saker händer av en anledning. Bortom vår kontroll och av det enkla skälet att de är menade att hända. Hur mycket vi än tror (och vill tro) att vi kontrollerar saker så blir det som det blir i alla fall. Ibland precis som vi tänkt, trott och planerat och ibland precis tvärtom.

    Jag tror att det fungerar likadant med relationer. Man träffar människor av en anledning. Springer på varandra av det enkla skälet att det är meningen och för att man, av olika anledningar och på olika sätt, behövs i varandras liv. En del relationer innebär smällar som ger dig lite mera skinn på näsan och gör dig till en lite klokare version av dig själv. Andra relationer kan, som tur är, vara precis tvärtom. En del människor springer man på för att man synkar.

    Den här sortens människor blir viktiga för oss. Ovärderliga nästan. De kommer i många former och om du är riktigt lyckligt lottad springer du på flera stycken. Kanske i form av en bästa vän, någon som känner dig så väl att hen skulle kunna avsluta dina meningar, i den nya kollegan som visade sig vara din själsfrände, i ditt livs stora kärlek eller i någon du till en början ser upp till på avstånd.

    Oavsett vilken typ av relation det handlar om är poängen att de här människorna är viktiga människor i våra liv. Människor som spelar roll och som formar dig. Som behövs. En liten och väl utvald klick som snabbt blir en så självklar och viktig del av våra liv att bara tanken på en tillvaro utan dem känns otänkbar. Som en lördag utan lördagsgodis, en ishall utan kyla, en vecka utan tågförseningar eller en svensk sommar utan regn- omöjligt.

    Jag har lyxen att ha många viktiga människor och många fina relationer, men idag vill jag lyfta fram en utav dem lite extra. Hon som är en lite mer livserfaren och klok variant av mig och som på ett enda litet år blivit en av mina viktiga människor.
    Så Karin, den här är till dig! Tack för att du är du (och grattis på födelsedagen)!

    Det här är faktiskt ett typexempel på min teori om att ödet faktiskt måste ha ett finger med i spelet när vi springer på en del människor. Jag hade nämligen aldrig någonsin sprungit in självmant på dansklassen där Karin rockade golvet den där första tisdagskvällen. Jag skulle faktiskt inte ens gå tillbaka igen. Hade inte något som helst behov av att känna mig som ett osmidigt kylskåp i bakre hörnet av rummet fler gånger. Nu? Nu är tisdagskvällarna veckans bästa. Karin? Fortfarande den coola instruktören på gymmet som jag såg upp till men så oändligt mycket mer än så också. Chef, kollega, mentor, bollplank, vän och lite storasyster. En sån som spelar roll, formar och behövs.

    Så dagens heta tips nu; bli kompis med ödet och uppskatta vart det tar dig!
    Var öppen för nya saker för då kommer du att springa på både möjligheter, vägar och personer som du med facit i hand inte vill vara utan.
    Gå utanför din bekvämlighetszon och in på det där danspasset för där kan nämligen finnas en Karin- någon du med facit i hand inte vill vara utan. Världens finaste att få vara ”lite lillasyster” till…

    Det finns egentligen bara en enda nackdel med att ha en Karin.
    Vaddå? Att det blir så himla tomt när de ska vara mammalediga…

    20496312_10212852398961190_283825810_n

     

  • PERSONLIGT
  • Lukten av ishall…

    Saknaden går i vågor och en del dagar drunknar jag.

    Igår var en sån dag. En sån dag när konståkningsvågen byggs upp längs horisonten för att slutligen rulla in och knocka mig med full kraft. Mitt i Facebook-flödet dök det upp en bild från kvällen jag vinkade hejdå till ishallsbubblan och på två sekunder saknade jag allt och lite till. Trycket under skridskorna, knarret av isen, de tidiga lördagsmorgnarna och de fnissiga onsdagskvällarna. Lukten av ishall. 
    Allt det där som var allt jag visste.

    Att kasta mig ut i nya utmaningar förra våren var helt rätt beslut att fatta. Men att något är ”rätt” innebär inte att det per automatik också är lätt. Kanske snarare tvärtom. Med konståkningen var det precis så- rätt men allt annat än lätt. Jag var färdig men jag var inte redo. Såhär ett drygt år senare, med facit i hand, är jag osäker på om jag någonsin blivit det. För hur skulle det egentligen gå till? Hur vinkar man hejdå till något som varit en hel värld och en halv identitet utan att känna sig lite tom? Just där och då, när man ska säga hejdå, spelar det liksom inte någon roll hur rätt det är för det gör ont i alla fall. Skitont faktiskt.

    Att sakna konståkningen är komplext. En del saker, relationerna, saknar jag varenda dag. Alltid. Andra saker, som min egen träning, saknar jag lite mer sporadiskt. Just det där med att åka skridskor har jag faktiskt saknat mindre än jag trott var möjligt men jag gissar att det handlar mest om att jag hittat andra sätt att vara aktiv på. Hade jag inte dykt rakt in i en annan del av träningsbubblan hade jag nog haft betydligt mer abstinens. Att åka skridskor har nämligen inte på något sätt slutat att vara härligt. Numera är det ett av mina bästa sätt att processa saker. Det finns inget bättre sätt att lösa världsproblem på än att knyta på sig skridskorna och susa runt på en folktom is med musik i öronen. Trycket under skridskorna, kylan som biter i kinderna och kall hud som blir svettig.  Terapi.

    De där dagarna när det känns som att jag ska drunkna är det som att det skaver på alla fronter samtidigt. Plötsligt saknar jag allt ifrån träningspassen till trycket under skenorna och stämningen i hallen. Just stämningen var det allra, allra finaste med ishallsbubblan. Gemenskapen. Att det kvittade om man var liten eller stor eftersom vi hörde ihop. Att det var vi mot världen. Jag var ganska säker på att det var just det där ”viet” jag skulle sakna mest och oj vad rätt jag hade. Hur mycket jag än kan sakna att åka skridskor är det människorna- mina ishallsmänniskor- som gör att jag drunknar ibland. Barnen som gav allt och lite till. Kompisarna och tränarna. Relationer blir liksom så väldigt nära när de bor i en ishall. Nära inpå- dag in och dag ut.

    Idag, när det blödiga har gått över och glaset är halvfullt igen, tänker jag att det är faktiskt är världens lyx att ha något att sakna ibland. De där dagarna när man drunknar i saknad är trots allt en påminnelse om att man fått vara en del av något väldigt, väldigt fint. Ishallen kommer alltid vara lite hemma, konståkningsintresset kommer alltid, i någon form och utsträckning, att brinna och om ett par veckor kommer jag bo med 300 meters kramavstånd till hallen. 5 minuters promenad från ishallslukt och terapiåkning. Kärlek.

    1395260_10201735564807284_938492430_n

    12728768_777008015776201_4914409941900385773_n

    535881_3863183734500_583631461_n

  • ÖVRIGT
  • Godmorgon världen!

    20403521_10212820399401221_1277900430_n

    Morgonen är min favorittid på dygnet. Ju tidigare desto härligare. Det är något med att ha en helt sprillans ny och orörd dag framför sig som gör att jag blir glad i magen och en härlig morgon lägger liksom ribban för hela dagen. Börjar dagen med en härlig morgon blir hela jag en lite härligare uppenbarelse; gladare, piggare och en snäppet skönare medmänniska!

    Det behöver inte vara någon biggie alls egentligen. En bra frukost, en solig promenad eller en stund att bara lulla i lugn och ro. Allting, stort som smått, som gör dig glad i magen är rätt. Bra rutiner. Simple as that. Det gäller bara att hitta sina knep och att sedan, när vardagen rullar på i toktempo, klamra sig fast vid de där sakerna som funkar för just dig. Promenaden, frukostgröten eller extrakvarten i sängen. Det är värt att offra några minuters sömn för att starta dagen på rätt sida, jag lovar.

    Mina drömmigaste morgnar är de som börjar med rörelse. Helst av allt vill jag vara uppe och igång så tidigt att omgivningen fortfarande sover och världen är bara min. Helst utomhus, lite svettigt och före en bra frukost. Ge mig en sån morgon och jag blir mitt härligaste jag. Här i Halmstad är förutsättningarna oslagbara. Medan familjen sover brukar jag hinna iväg på äventyr och tillbaka lagom till frukosthäng. En simtur i brottet, ett morgondopp i havet eller en promenad längs Prins Bertils stig. Eller som igår- en timme i solen på klipporna med en podcast i öronen och sen jordgubbar till frukost efteråt. Magi och overload av energi. Hur härlig blir man inte då?

    Så om du inte redan vet hur du ska börja för att börja bra- ta reda på det! Dagens, eller årets, tips! Så värt!
    Ha en riktigt fin torsdag hörreni!

  • Okategoriserade
  • Invest in rest…

    20464296_10212820471723029_507603101_n

    Den här sommaren är ingen vanlig sommar! Den är faktiskt snarare, på flera olika sätt, väldigt ovanlig. Aldrig, aldrig, aldrig har ett sommarlov varit så långt eller lugnt som i år när sommaren innebär snudd på 3 skolfria månader och väldigt lite jobb. Jag har mina klasser på arenan men mycket mer än så är det inte. Väldigt otypiskt mig (och säkert ungefär lika mycket välbehövligt) men sista chansen att ha det så. Nästa sommar, när det finns räkningar att betala, är rutinlöst glidarliv en omöjlighet.

    Så därför maxar jag i år. Njutjobbar, umgås, glider runt och tränar i den mån mitt knä tillåter.
    Vänder upp och ner på dygnet vissa dagar och vänder det rätt andra.
    Upptäcker ett festliv jag aldrig brytt mig om och gör om en lägenhet som alldeles, alldeles snart är mitt nya hemma.

    Laddar om, laddar upp och gör mig redo för en höst med extra allt istället.
    Invest in rest. Det kan faktiskt också vara ett sommarprojekt…

     

  • PERSONLIGT
  • Att alltid vara på väg men aldrig komma fram…

    20370967_10212798698178704_903000064_n

    Häromdagen snubblade jag över ett citat som träffade mig rakt i magen. Det liksom fastnade för det är ju precis sådär jag är. Alltid två steg framför i huvud och planering. Aldrig riktigt tillfreds med just nu. Nyfiken och envis. Prestationsorienterad och driven. Mitt bästa och mitt värsta.

    Men missförstå mig rätt nu för det är egentligen inte alls det att jag inte trivs i nuet. Tvärtom tror jag snarare att det ofta handlar om att man trivs så väldigt bra att man vill ha mera av samma goda kaka. När något är bra är det liksom svårt att inte rusa iväg i tankarna. Hur kan man få mer av det roliga? Hur långt kan jag pusha mig och vad kan jag egentligen göra? Hur kan man göra bra ännu bättre och hur bra kan det egentligen bli?

    Mycket handlar nog om driv och nyfikenhet. Om nyfikenheten är glöden är drivet den brinnande elden. Brinnande intensiv och omöjlig att stoppa när den tagit fart. Din bästa vän men på samma gång din värsta fiende. Omöjlig att leva utan men stundtals nästan lika omöjlig att leva med. Ovärderligt men svårhanterat. Allt på samma gång.

    När den där elden brinner med full kraft är det lätt att bli fartblind. Nuet susar förbi i periferin medan vi spurtar fram i etthundranittio med siktet inställt på nästa steg. Det enda som räknas är nästa prestation och nästa erövring. I den där farten är det lätt att glömma värdesätta det man har. Lätt att missa framstegen man gör och lätt att bli blind på sin egen utveckling. Plötsligt börjar vi ta våra framgångar för givet istället för att göra som vi borde- att fira varenda liten seger. Istället för att njuta av nuet- av våra prestationer och vår (ständiga) personliga utveckling- slutar vi att nöja oss. Bra är inte bra nog om det inte är bättre. Alltid, alltid bättre.

    Vi höjer vår mentala ribba med varje nytt framsteg och eftersom det där drivet, viljan och ambitionen, stundtals saknar verklighetsförankring saknas också maxhöjd. Vi höjer ribban gång på gång och slår världsrekord på världsrekord i vår strävan att fånga ”mer” och ”bättre”.

    Det paradoxala? Jag skulle trots allt aldrig välja något annat. Mitt driv är min bästa vän och utan den där nyfikenheten skulle jag inte vara jag.
    Jag tycker om att behöva ta i för allt som smakar kostar. Högt ställda krav är en sporre och hinder är till för att övervinnas för det läskigaste jag kan tänka mig att att fastna. Att stagnera och bara vara samma. Det måste inte hända just nu men jag måste vara på väg mot något. Det måste hända något för om det inte gör det så händer ju just inget alls. Ingenting förändras om ingenting förändras…

    Jag är inte rädd för att misslyckas men jag är livrädd för att stanna upp.
    ”I have an insane calling to be where I´m not”
    Precis så är det!

     

  • LUNCH / MIDDAG
  • Nyttig snabbmat!

    Att laga mat är mysigt. När man har gott om tid alltså. Har man inte det så tappar det lätt charmen och det mysiga i att experimentera och pyssla blir mest bara ett stressigt och nödvändigt ont istället. Om man inte sitter inne på ett gäng bra snabblagade favoriträtter vill säga.

    Den här sommaren har jag skaffat en ny favorit. Perfekt när det är tight med tid eller i sommarstugan där förutsättningarna för matlagning är lite mer spartanska…

    Så dagens tips- hacka, dela, lägg upp och låt ugnen sköta resten!

    LAXPLÅT MED FETAOSTRÖRA (4 portioner)

    • 4 laxfiléer
    • 500 g förkokta rödbetor
    • 250 g broccoli
    • 1 dl valnötter
    • olja
    • peppar och (ört)salt
    • 150 g fetaost
    • 2 dl lätt crème fraiche
    • Några droppar citronsaft
    • Örtsalt

    How to? 

    • Sätt ugnen på 225 grader och lägg upp laxfiléerna i mitten på en plåt med bakplåtspapper.
    • Dela broccoli och rödbetor och sprid ut dem runt laxen.
    • Grovhacka valnötterna och toppa laxen med dessa samt 1/3 av fetaosten.
    • Ringla över lite olja och krydda efter smak. Ställ in i ugnen och tillaga i cirka 15 minuter (eller tills laxen känns klar och grönsakerna fått färg).
    • Blanda fetaost och crème fraiche. Droppa i lite citronsaft och smaksätt med örtsalt.
    • Toppa laxplåten med färska kryddor och servera direkt!

    20206013_10212752330499541_1352210575_n

     

  • ÖVRIGT
  • Skrivkramp.

    Hej där bakom skärmen!

    Nu har det ekat tomt här länge nog (igen)… Så om du finns där ute, om du fortfarande klickar in då och då, så vill jag säga tack och förlåt. Tack för allt tålamod och förlåt för att det dröjt så länge.

    Någon helt rimlig och vattentät förklaring finns inte egentligen… Jag kan inte ens skylla på tempot och vardagen eftersom de just nu går hand i hand och dessutom väldigt sakta. Aldrig har en sommar varit så lugn och ledig som den här så jag har nog haft fullt upp med att bara vara helt enkelt. Låtit livet komma emellan och fångat varenda liten glimt av sommar som dykt upp mellan molnen.

    Men plötsligt började skrivsuget göra sig påmint i semesterlunken. Det kliar i fingrarna och efter många långa veckors skrivpaus har jag en massa av saker att ventilera. Det funkar nämligen sådär med mitt skrivsug- allting processas fram. Antalet inlägg som skrivits spontant och snabbt går att räkna på en hand och istället bygger merparten på saker som dyker upp i tillvaron och som, på ett eller annat sätt, fått mig att reagera och tänka till. Jag processar innan jag skriver, gör rubriker i mobilanteckningarna och har en uppsjö av inlägg som väntar i bloggbankens utkast-korg. Där ligger de och väntar tills jag får feeling eller tills jag hamnar i en situation som triggar igång ett behov av att reda ut någonting. Att processa. Finns det inget att processa får jag skrivkramp och kvävs av mina egna kvalitetskrav och ambitioner. Kan jag inte skriva något bra vill jag minsann inte skriva något alls. Kontraproduktivt? Check!

    Men nu hörreni, nu är de gångna veckornas skrivkramp plötsligt som bortblåst. Skrivsuget är ett faktum, inspirationen tillbaka och utkast-korgen fullspäckad med inlägg under bearbetning.

    Stay tuned!

    20183013_10212739235572176_647166370_n