Brev från vänsterknät!

Hej Louise,

Det är ditt vänsterknä här.
Vi måste prata och eftersom jag vet att du föredrar raka puckar så kommer jag att vara helt ärlig nu…

Du är faktiskt ganska svår att leva med. Hårt men sant. Om jag ska vara riktigt ärlig så har jag aldrig träffat någon som är så dålig på att lyssna som du. Du lyssnar ju liksom mindre och mindre ju mer jag säger ifrån. Var är logiken i det tycker du? Hur som helst, därför skriver jag istället och hoppas att det kanske kan få dig att lyssna lite mer än vanligt…

För ärligt nu Louise. Hur smart var det egentligen att springa Göteborgsvarvet utan någon form av löpträning i förväg? Det var en retorisk fråga. Svaret är att det var precis lika dumt som förra året och precis lika dumt som det alltid är när du springer lopp. Vi fyller faktiskt 23 nästa vecka. När hade du tänkt att lära dig egentligen?

Och hur viktigt var det egentligen, såhär med facit i hand, att träna precis alla dina favoritpass den där veckan efter Varvet? Jag hade kunnat gå med på både core- och danspass eftersom jag vet att det är viktigt för dig men det där löppasset du ville köra på onsdagen var faktiskt bara en dum idé. Du vill för mycket för ditt eget bästa ibland.

Jag vet att du mest är arg på mig nuförtiden men det är faktiskt av ren omtanke som jag gjorde som jag gjorde den där onsdagen för fem veckor sedan. Jag känner dig och, viktigast av allt, bryr mig om dig. Om jag hade låtit dig springa den där eftermiddagen hade du förmodligen sprungit både längre och hetsigare än planerat. Jag sade ju att jag känner dig. Du blir så lätt uppslukad av saker att jag helt enkelt inte vågade ta risken.

Samma omtanke är skälet till att jag har hållit dig lite kort sedan dess.
Kommer du ihåg dag två när du stapplade storgråtande hem från bussen?
Förlåt, men jag var tvungen att skrämma dig för att få din uppmärksamhet.
När du vakande mitt i natten och trodde att ditt ben skulle gå av på mitten?
Enda sättet att få dig att boka av den där Bodystepen som du hade fått för dig att du skulle gå på morgonen efter. Jag vet att det var viktigt för dig eftersom det var Karins sista pass men jag är ganska säker på att hon tyckte precis som jag. Förlåt igen, men jag var tvungen.

I grund och botten skulle jag säga att du är en ganska normalbegåvad tjej men det är som att du glömmer bort att tänka efter när det finns en endorfinkick i sikte. Du är en guldfisk när det gäller smärta och begränsningar. Om du behövde ta värktabletter för att promenera till affären igår är det förmodligen ingen bra idé att gå på Bodystep idag  (releasevecka eller inte) och om det gjorde ont för en kvart sedan har inflammationen vi har i brosket bakom knäskålen troligtvis inte försvunnit tills nu. Du måste inte ”testa” mig så ofta. Jag fungerar precis som du och vill också vara ifred när jag känner mig lite låg.

Så just nu kanske du skulle kunna låta bli att tokbelasta mig. Jag vill helst inte gå allt för mycket i trappor och backar men annars är jag inte så kinkig i vardagen. Löpning kommer jag att vägra ett tag till men eftersom jag vet hur viktigt det är för dig så försöker jag ställa upp så mycket som möjligt på träningsfronten i övrigt så att du kan få jobba, svettas och må bra. Men vi måste faktiskt kompromissa lite grann här. På Core Soft till exempel, när du faktiskt har möjlighet att styra upplägget själv, kanske vi inte tvunget måste böja och sträcka på benen sjuttioelva gånger när du egentligen mest bryr dig om de sneda magmusklerna nästa måndag? Sträck ut mig sådär långsamt och jag vill dö. Samma sak när du gör spänsthopp på kakelgolvet under Aqua-passen. Gummimattan finns där av en anledning så du får helt enkelt bara lära dig att hålla dig på mattan (i dubbel bemärkelse)…

Hade det bara handlat om vilja så hade vi kunnat flytta berg du och jag. Du har pannbenet och jag har kapaciteten. Men, det handlar om mer än vilja och inte ens vi, oavsett hur mycket jag vill vara dig till lags, orkar med allt. Vi fyller som sagt ändå 23 nästa vecka…

Jag vet att du inte lyssnar så bra när du är ledsen och besviken men jag vill ändå att du ska veta att jag gör mitt bästa. Jag vill verkligen att du ska tycka om mig för det är faktiskt inget kul att vara vänsterknä på någon som mest går runt och är arg på en. Dessutom börjar jag bli avundsjuk på högerknät som får all cred just nu. Jag har också ställt upp för dig varenda dag i hela ditt liv; varje steg, varje skridskoskär, varje lopp och varje Bodystep-hopp. ”It takes two to tango” (eller springa för den delen) och vänsterknän behöver faktiskt också kärlek!

Jag har hört att sjukgymnaster är en bra grej. Har du funderat på att ta med mig till en sån? 

Ditt för evigt,

Vänsterknät.

PS! Jag trivs väldigt bra i den där hängmattan du har hittat. Ligg stilla där denna veckan så kanske vi är lite mer på banan igen nästa…

19551130_10212481626452109_1025848092_n

Kommentera