Psykosomatiskt halsont- att ha ont i halsen i huvudet?

Vi måste prata om det där med halsont hörreni… Min hals och jag har bråkat i flera år nämligen. Det är som att vi drar åt varsitt håll istället för att dra jämnt. Min version är att det är halsen som är problemet men jag slår vad att den skulle tycka tvärtom om den kunde. Den är lite grann som en trulig treåring vars nyfunna livskall är att sätta sig på tvären. Att göra allt utom att samarbeta.

När jag ville leva i ishallen gnällde halsen över den kalla, torra luften med evighetslånga förkylningar.
När jag vill träna dikterar den villkoren och när träningen flyter sätter den i regel stopp efter några dagar. 
När jag vill prestera, oavsett forum och form, slår den bakut och medan jag gillar tempo är den allergisk mot alla former av stress.

Ni hör ju- vi är en (mis)match made in heaven… 

Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har varit hos läkare för halsen de senaste åren. Lika många gånger som jag har varit där har de hur som helst konstaterat att det inte är något fel på den. Vi har tagit prover, odlingar och ungefär allt annat tänkbart utan resultat. Halsen är mer envis och trotsig än den är sjuk- goda nyheter på många sätt men också frustrerande på minst lika många. Finns det något man fått lära sig som idrottare, oberoende av form, så är det ju nämligen att man inte får träna med halsont. Undantagslöst tvärstopp.

Så gissa frustrationen på en skala när man är en träningsmänniska med mer eller mindre kroniskt halsont. E. N. O. R. M.

Precis som med läkarbesöken har jag tappat räkningen på hur många gånger jag har varit ledsen och arg över hur hopplöst det är att inte få bestämma över sin egen kropp eller hur värdelöst det blir när både jobb och nöje sätts ur spel hela tiden. Just det där, att hela vardagen faktiskt sätts ur spel för mig om man inte får träna med ont i halsen, har varit min största stressfaktor det senaste året vilket i sin tur har triggat igång en ond spiral som nu landat i diagnosen ”psykosomatiskt halsont”. Stressrelaterat och stressutlöst halsont alltså. Någonstans här dog mitt realistska kontrollfreak en plågsam död. Som att jag har ont i halsen på låtsas då eller? Som att jag har ont i halsen i huvudet? Som att jag inbillar mig att det känns som att halsen ska trilla av eller gå sönder? I wish.

Om jag har opponerat mig? Ifrågasatt? Japp. Men samtidigt som jag har svårt att köpa att det skulle bero på något så diffust som stress har jag efter mycket processande börjat erkänna mig besegrad. Läkarna hävdar att stress kan ta sig många olika uttryck och att varningssignalerna är individuella. Tydligen kan man lika gärna få ont i halsen som magkatarr eller spänningshuvudvärk. Vi har tagit varenda prov som finns att ta och kanske, kanske kan jag (om än motvilligt) se ett mönster i när det gör ont. Kanske, kanske hänger det ofta ihop med när det är mycket på gång och många bollar i luften. Kanske är det faktiskt till och med så att det ofta klaffar med tentaveckor, lopp eller koreografibyten och kanske, men bara kanske, triggas det faktiskt av min vilja att alltid prestera…

Men det finns både fördelar och nackdelar med skräpet. Det värsta är att det inte finns något slut i sikte. Förkylningshalsont har någon form av tidsbegränsning medan den här sorten känns som en never-ending story. Men glaset är ändå alltid halvfullt och den stora (viktiga!) fördelen med psykosomatiskt och stressrelaterat halsont är att det inte är farligt att träna med. Jag får alltså lov att träna med ont i halsen numera fastän det är lite grann som att bryta mot en idrottsmänniskas heligaste regel. Det konstaterandet gjorde att jag studsade upp från läkarbritsen och tyckte att livet var på topp på två sekunder. Tills samma läkare plockade ner mig på jorden igen och menade att det faktum att det inte är FARLIGT att träna inte innebär att det är en bra idé för det. Att det onda trots allt är en signal som min kropp skickar för att jag ska sakta ner och lyssna.

Men jag lär mig sakta men säkert. Jobbar med att hitta ett sätt att förhålla mig till halsen. Övar på att läsa signaler och känna igen tecken för att kunna bromsa i tid. Och så den riktigt spännande aspekten- att kunna gissa sig till när det är den tränings-ofarliga, stresstriggade sortens ont kontra när det är förkylningsont. Rita, gissa, spring…

Igår ville jag prestera igen. Jag ville springa Springtime-milen på en bättre tid än förra årets 49.09 (och absolut inte över 50 för då skulle jorden förmodligen gått under).

Om jag sprang?
Nope, jag hade ont i halsen i huvudet…

13277904_10208680257100251_869234634_n

Drömmer mig tillbaka till förra årets Springtime-kick istället…

Kommentera