• TANKAR
  • Allt fint du tänker…

    Har du tänkt på hur mycket du faktiskt tänker på en dag?
    På hur mycket du hinner registrera, bearbeta, älta och fundera över?

    Har du reflekterat över hur många tusentals tankar som snurrar förbi utan att vi fångar upp dem? 
    På hur många av dem som har potential att göra någon annan glad om vi gett dem chansen?

    Jag tänker ofta på hur mycket fint man går runt och tänker. Jag är nämligen helt övertygad om att det är en oändlig mängd fina tankar som susar förbi dagligen. Om någons snygga tröja, härliga humör, positiva inställning, bra idéer eller beundransvärda prestationer. Fina tankar kommer i många former men även de allra minsta, de där du låter passera utan att lägga vikt vid, har potential att förgylla någons dag.

    Så gör det. Förgyll dagar. Strössla med komplimanger, beröm och uppskattning.
    Lyft din omgivning. För vet du? Allt det där fina du tänker men inte säger är av den där härliga, ärliga och genuina sorten. Kostar ingenting att bjuda på men är värt en hel massa att få.

    Så nästa gång du tycker att kassörskan på Ica är lite extra trevlig- säg det!
    Kanske har du en kollega vars ständiga engagemang du uppskattar lite extra? Tacka!
    Kanske finns det någon vars leende alltid smittar eller någon som alltid gör dig på bra humör? Credda!
    Kanske finns det någon du ser upp till? Någon du bara uppskattar att ha i din vardag? Tala om det. Beröm och lyft!

    Tänk om man hade gjort det till en vana att tänka sina fina tankar högt. Att faktiskt uttala dem. Att bjuda på det lilla och ge sin omgivning, kända eller okända, lite extra cred. Att lyfta de människor som på olika sätt lyfter dig varenda dag. Tänk så lätt egentligen och tänk så många(s) dagar du skulle kunna förgylla…

    18835339_10212220991096388_1745120612_n

  • ÖVRIGT
  • Godmorgon från Halmstadbubblan!

    Klockan är snart 12 och jag har precis ätit frukost. Med andra ord har jag vänt upp och ned på både dygnsrytm och rutiner efter mindre än ett dygn i stugan. Det brukar bli så, det är liksom ett annat liv här. Ett annat tempo.

    Jag landade här uppe vid lunch igår och har gjort så lite som möjligt sedan dess. Mitt knä har inte riktigt velat som jag vill den senaste veckan och igår var träning en uppenbart dålig idé. Så istället för att sitta hemma och tjura över allt jag missar susade jag upp hit. Åt jordgubbar, plöjde serier och doppade tårna i havet.

    Imorse vaknade jag 10.30. Kan inte komma ihåg när det hände senast eftersom jag är tidsinställd på 06.30 hemma. Typisk Halmstad-magi.

    Idag ska jag undersöka vad mitt knä tycker om en cykeltur längs Prins Bertils stig och tömma luften ut den uppblåsbara båten som (till pappas stora lycka) tagit upp hela förrådet sedan i somras. Bra så. Större projekt finns liksom inte här. Våtdräkten hänger här bredvid och dinglar så kanske, kanske, kanske jag jag tagit årsta första dopp när jag rullar hem ikväll…

    IMG_6723IMG_6722

    En typisk Halmstad-frukost? Allt toppat jordgubbar. 

  • ÖVRIGT
  • Livets långhelg!

    Den här långhelgen alltså. Hur fin? Sommarvarm, solig, härlig och alldeles, alldeles full av bra planer. Livets långhelg typ trots att den började ganska skruttigt. I torsdags dog jag nämligen knädöden lite grann. Eller, knäet sitter fortfarande kvar så uppenbarligen dog det inte fastän det kändes så ett bra tag. Men för att återgå till poängen- fyra magiska dagar av ledighet…

    Torsdagen började upp och ned och i dramatiska tårar när knät inte ville gå upp ur sängen. Men, en förmiddag på gymmet med axelpass och min partner in gym-crime gjorde livet lite lättare. Resten av dagen i en solstol och kvällen med take-away-thai och kompis i solen på kajen i hamnen. Bra så.

    Fredagen lyfte sommarvädret till nya höjder. En perfekt dag att mysa bort på Tivoli. Så vårt lilla Schoolsquad åkte på äventyr och spenderade en heldag med att skratta och äta glass tills vi fick ont i magen. Det där med att åka karuseller alltså. Man blir liksom aldrig för gammal.

    Lördagen bjöd på Les Mills-kvartal i Malmö och en heldag i solen på Ribban. I väntan på mitt kvartal skrev jag uppsats med utsikt över Malmö Wakepark och Öresundsbron. Njöt, lunchade och brände mig i solen. Åkte hemåt sen eftermiddag efter att ha fått provsvettas CXWORX 27 (som för övrigt kommer att bli grym!) och åt middag med en kollega i kvällssolen. Toppade kvällen med glassa (i dubbel bemärkelse) med lillasystern. Världsklass.

    Idag har jag avrundat drömhelgen med att dansa med våra minsta dansstjärnor, skicka in B-uppsats (Hej lyckoboost!) och fira morsdag.

    Nu när uppsatsen är inlämnad lever jag glidarliv fram tills oppositionen på fredag så livets långhelg fortsätter ett tag till. Imorgon kväll tänker jag susa upp till sommarstugan och umgås med mig själv ett dygn. Bara vara, börja läsa in mig inför slutopponeringen och njuta av årets första Halmstad-dos. Alla härligheter som är sommar. I min värld börjar den nämligen inte förrän man har vaknat en morgon i Halmstad…

    18762276_10212199707804319_1759339021_n 18741807_10212199707444310_1825173530_n 18763241_10212199707884321_1699676023_n (1)
    18763134_10212199707924322_829063124_n 18742061_10212199708044325_528547547_n

  • PERSONLIGT
  • Prestationsbaserad självkänsla

    Har du någon gång känt det? Kicken av att prestera, tillfredsställelsen i att överträffa alla förväntningar och ruset av att leverera. Känner du igen dig? I så fall vet jag att du kommer förstå det här precis- den här texten är till dig. 

    Om du känner igen dig så vet du att kicken är det härligaste som finns, som en ”feelgood”-drog med omedelbar verkan. Men kanske är den inte så eftersträvansvärd trots allt? Den är nämligen, precis som vilken drog som helst, också förenad med risk och om du känner igen känslan av kicken slår jag vad om att du känner igen baksidan också- beroendet…

    För om du ska vara riktigt ärlig nu; hur skulle det kännas att var utan den där kicken? Skulle det kännas okej eller är tanken lite jobbig?
    Baksidan är nämligen att det är lätt att fastna i en never-ending jakt på kicken där alla former av gränser för ”lagom” och ”tillräckligt” suddas ut i takt med att du presterar. Förmodligen är du expert på att höja din egen ribba. Det som var en (över)prestation för en månad sedan är lågt ställda förväntningar idag och inte ens i närheten av att generera någon kick. Den är liksom förbrukad för rådande nivå och dyker inte upp igen förrän du tar dina prestationer, och därmed också dig själv, till nya höjder.

    Bra är liksom inte bra nog om det inte är bättre. Alltid, alltid bättre.

    Den inställningen är som att bita sig själv i svansen, du vet det ellerhur? I teroin förstår du precis men i praktiken är du ändå en sucker för prestationskicken. Alltid mitt uppe i en jakt på nya prestationer och uppslukad av drivet att bli bättre, kunna mera och klara nytt. Av att leverera och imponera. Alltid på jakt efter bättre (eller ännu hellre bäst) trots att du vet att det till viss del är på bekostnad av ditt eget välmående. Varför?
    För att alternativet- att inte prestera- är en alldeles för läskig tanke och för att tomrummet  som skulle bli kvar om vi slutade prestera känns övermäktigt att fylla.
    För att allt annat vore otänkbart och för att du, precis som jag, identifierar dig med dina prestationer.

    Vi behöver reda ut två stycken begrepp; självförtroende och självkänsla. För mig handlar självförtroende om tron på din förmåga att prestera medan självkänsla är ett svårare begrepp som rör vad du tänker och känner om dig själv oberoende av vad du gör och hur det går. Vi ska djupdyka där, i hur självkänsla handlar om att kunna se sitt eget värde utan att behöva sätta det i relation till varken prestation eller yttre faktorer. Om att räcka till bara genom att vara.

    Det finns forskning som säger att det är vår självkänsla som styr hur vi agerar och reagerar i en prestationssituation. Medan en person med hög självkänsla är trygg nog att granska situationen och anpassa sig därefter kommer en person med låg självkänsla snarare att dyka huvudstupa in utan konsekvenstänk. Forskning som gjorts kring självkänsla har visat att individer med hög självkänsla besitter en förmåga som, om man generaliserar, individer med låg självkänsla verkar sakna- förmågan att anpassa graden av ansträngning till prestationssituationen i fråga. Individerna med låg självkänsla tycks nämligen antingen oförmögna eller helt enkelt ointresserade av att se när en situation kostar mer än den smakar. Istället klamrar de sig fast i en vild jakt på att prestera över förväntan- kosta vad det kosta vill. De kämpar och biter i oavsett vilka konsekvenserna riskerar att bli eftersom de vet att kicken hägrar på andra sidan prestationen. För de här individerna är ingen uppoffring för stor. Kostnad och konsekvenser blir obetydliga eftersom alternativet, att stanna upp, är otänkbart. För vem är man då, utan någon prestation att hålla i handen?

    En person med hög självkänsla skulle svara utan att blinka här; densamma såklart. Lika trygg i sitt värde oavsett om man spenderat den senaste veckan med att pilla navelludd i soffan eller med att rädda regnskogar. En person med låg självkänsla ifrågasätter istället hela sin existens. För. Vilka. Är. Vi. Om. Vi. Inte. Presterar? 

    Det är lite som att behovet av att få den där kicken gör oss både berusade och blinda. Jakten på prestationskicken blir en jakt på yttre bekräftelse eftersom vårt egenvärde befästs och bekräftas av vår omgivning. Behovet och viljan att bli omtyckta, få beröm, bli bekräftade och erkända motiverar att oändliga mängder energi läggs på att vara till lags. Ibland så till den grad att vi glömmer bort hur man gör när man säger nej.

    Den här sortens självkänsla skulle lika gärna kunna kallas för något annat- prestationsbaserad självkänsla. Som med alla rädslor måste man exponeras för dem och i det här fallet faktiskt våga ta reda på vad som händer (eller snarare INTE händer) om vi låter bli att pressa oss i riktning perfektion. Världen går inte under. Solen fortsätter att gå upp. Dilemmat är att den prestationsdrivna typen ofta är övertygad om att lätta lite grann på prestationspressen skulle innebära att man spenderar dagarna liggande platt på rygg i soffan istället. I verkligheten fungerar det inte så. Snarare är risken för att det skulle hända i princip obefintlig, man dödar nämligen inte driv så lätt…

    Men hörreni, och det är ett viktigt men, prestationer ska inte fulstämplas. Prestationer är fantastiska och eftersträvansvärda så länge det inte finns ett likhetstecken mellan dem och hur du ser på dig själv. Simple as that. Vi behöver distans mellan vem vi är och vad vi gör. SJÄLVKLART ska du få brinna för ditt jobb, älska utmaningar, sträva efter att utvecklas och upptäcka hela världen. Det är ju livets härligaste så länge du drivs av rätt saker.

    Så för sista gången nu, om du är riktigt ärlig mot dig själv… För vems skull presterar du egentligen? Är det för din egen skull- för att du mår bra av att utmana dig själv och för att du drivs av en nyfikenhet på vart livet kan ta dig- eller är det för din omgivnings skull- för att de besitter makten att avgöra om du är tillräcklig?

    Hur viktigt är det för dig att känna att du presterar?
    Hur skulle du må utan att få den där kicken?
    Hur hårt driver du dig själv och hur långt fortsätter du när du vet att du borde stanna?
    Vad är det du springer ifrån?
    Att upptäcka att du inte duger som person?
    MÅSTE du prestera för att duga?

    Jag ska berätta en hemlighet. Det gör du redan. Duger alltså.
    Så du, om du har orkat hänga med hela vägen hit- ge dig själv en mental high five och en stor kram. Tänk ett par extra snälla tankar om dig själv idag-  typ ”här sitter jag och bara duger!” Tänk så självklart egentligen…

    DSC_0639Med den här vyn satt jag och mitt skrivsug och bara dög idag! 

  • ÖVRIGT
  • Maj, maj måne- ta mig bort från Skåne…

    Känslan de senaste dagarna har varit lite som rubriken. Majvädret alltså. Skånevädret.

    Det är inte konstigt att vädret är ett evigt ämne för kallprat och diskussion. Det är ju världens mest spännande fenomen ju. För ett litet tag sedan var det sommar i Skåne och för ett par dagar sedan var det frost på gräsmattan på morgonen. Frost.
    För ett litet tag sedan kunde man sitta och sola i trädgården och de senaste dagarna har det  känts tveksamt att cykla utan vantar.

    I takt med att dagarna springer förbi känns drömmen om en lång, härlig sommar allt mer hopplös. Den skulle ju vara på väg nu, helst nästan redan framme. Som att det inte vore taskigt nog att vakna till regnsmatter och mörker börjar Facebook (med en fågelkvitter-signal) varje morgon med att påminna om hur fint väder det varit alla andra år. ”Den här dagen för 1, 2, 3, 4 eller 10 år sedan”… var det tydligen strålande sol och nästan högsommar. Undantagslöst. Antingen har vi ojat oss alldeles i onödan tidigare år eller också har jag bara uppdaterat sociala medier på soliga dagar. Det senare känns lite mera hoppingivande (och realistiskt)…

    Men vädret är ju som vädret är, oberäkneligt. De morgnar man vaknar till frost och regnrusk får man drömma sig bort, antingen tillbaka till de kritvita karibiska stränderna och gångna Facebook-soliga dagar eller framåt mot de portugisiska surfvågorna som hägrar om några veckor. Drömma, visualisera och längta. Kliv, kliv, överlev ungefär.

    Uppsidan är att det svänger på en blinkning. Den senaste svängen gillar jag för idag är det strålande sol och nästan någon form av värmeliknande känsla om man hittar ett riktigt vindstilla ställe. Hoppet lever och plötsligt känns Skåne i maj ganska fint ändå…

    18448089_10212046927464906_48753775_n

    Den här vyn när man pluggar- magi!

     

     

     

  • PERSONLIGT
  • Psykosomatiskt halsont- att ha ont i halsen i huvudet?

    Vi måste prata om det där med halsont hörreni… Min hals och jag har bråkat i flera år nämligen. Det är som att vi drar åt varsitt håll istället för att dra jämnt. Min version är att det är halsen som är problemet men jag slår vad att den skulle tycka tvärtom om den kunde. Den är lite grann som en trulig treåring vars nyfunna livskall är att sätta sig på tvären. Att göra allt utom att samarbeta.

    När jag ville leva i ishallen gnällde halsen över den kalla, torra luften med evighetslånga förkylningar.
    När jag vill träna dikterar den villkoren och när träningen flyter sätter den i regel stopp efter några dagar. 
    När jag vill prestera, oavsett forum och form, slår den bakut och medan jag gillar tempo är den allergisk mot alla former av stress.

    Ni hör ju- vi är en (mis)match made in heaven… 

    Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har varit hos läkare för halsen de senaste åren. Lika många gånger som jag har varit där har de hur som helst konstaterat att det inte är något fel på den. Vi har tagit prover, odlingar och ungefär allt annat tänkbart utan resultat. Halsen är mer envis och trotsig än den är sjuk- goda nyheter på många sätt men också frustrerande på minst lika många. Finns det något man fått lära sig som idrottare, oberoende av form, så är det ju nämligen att man inte får träna med halsont. Undantagslöst tvärstopp.

    Så gissa frustrationen på en skala när man är en träningsmänniska med mer eller mindre kroniskt halsont. E. N. O. R. M.

    Precis som med läkarbesöken har jag tappat räkningen på hur många gånger jag har varit ledsen och arg över hur hopplöst det är att inte få bestämma över sin egen kropp eller hur värdelöst det blir när både jobb och nöje sätts ur spel hela tiden. Just det där, att hela vardagen faktiskt sätts ur spel för mig om man inte får träna med ont i halsen, har varit min största stressfaktor det senaste året vilket i sin tur har triggat igång en ond spiral som nu landat i diagnosen ”psykosomatiskt halsont”. Stressrelaterat och stressutlöst halsont alltså. Någonstans här dog mitt realistska kontrollfreak en plågsam död. Som att jag har ont i halsen på låtsas då eller? Som att jag har ont i halsen i huvudet? Som att jag inbillar mig att det känns som att halsen ska trilla av eller gå sönder? I wish.

    Om jag har opponerat mig? Ifrågasatt? Japp. Men samtidigt som jag har svårt att köpa att det skulle bero på något så diffust som stress har jag efter mycket processande börjat erkänna mig besegrad. Läkarna hävdar att stress kan ta sig många olika uttryck och att varningssignalerna är individuella. Tydligen kan man lika gärna få ont i halsen som magkatarr eller spänningshuvudvärk. Vi har tagit varenda prov som finns att ta och kanske, kanske kan jag (om än motvilligt) se ett mönster i när det gör ont. Kanske, kanske hänger det ofta ihop med när det är mycket på gång och många bollar i luften. Kanske är det faktiskt till och med så att det ofta klaffar med tentaveckor, lopp eller koreografibyten och kanske, men bara kanske, triggas det faktiskt av min vilja att alltid prestera…

    Men det finns både fördelar och nackdelar med skräpet. Det värsta är att det inte finns något slut i sikte. Förkylningshalsont har någon form av tidsbegränsning medan den här sorten känns som en never-ending story. Men glaset är ändå alltid halvfullt och den stora (viktiga!) fördelen med psykosomatiskt och stressrelaterat halsont är att det inte är farligt att träna med. Jag får alltså lov att träna med ont i halsen numera fastän det är lite grann som att bryta mot en idrottsmänniskas heligaste regel. Det konstaterandet gjorde att jag studsade upp från läkarbritsen och tyckte att livet var på topp på två sekunder. Tills samma läkare plockade ner mig på jorden igen och menade att det faktum att det inte är FARLIGT att träna inte innebär att det är en bra idé för det. Att det onda trots allt är en signal som min kropp skickar för att jag ska sakta ner och lyssna.

    Men jag lär mig sakta men säkert. Jobbar med att hitta ett sätt att förhålla mig till halsen. Övar på att läsa signaler och känna igen tecken för att kunna bromsa i tid. Och så den riktigt spännande aspekten- att kunna gissa sig till när det är den tränings-ofarliga, stresstriggade sortens ont kontra när det är förkylningsont. Rita, gissa, spring…

    Igår ville jag prestera igen. Jag ville springa Springtime-milen på en bättre tid än förra årets 49.09 (och absolut inte över 50 för då skulle jorden förmodligen gått under).

    Om jag sprang?
    Nope, jag hade ont i halsen i huvudet…

    13277904_10208680257100251_869234634_n

    Drömmer mig tillbaka till förra årets Springtime-kick istället…

  • PERSONLIGT
  • När den rätta dyker upp…

    Plötsligt händer det- den rätta dyker upp. Lägenheten med stort L.
    Den som känns hemma så fort man kliver över tröskeln.

    Det är lite grann med lägenhetsjakt som det är med relationer. Det ska stämma. Det kan kännas som ett evigt letande men när den rätta dyker upp säger så vet man. Magkänsla bara.

    För oss, mig och min vindsvåning, var det kärlek vid första ögonkastet. Lite som att det var ödet. Jag må ha fallit för det yttre men utsidan gav insidan en chans och den levde upp till varenda förväntning. Ödet gjorde entré förra fredagen när jag stod parkerad på en helt ny gata. På vägen tillbaka till bilen gick jag förbi det här huset. Stannade, tittade, suktade och konstaterade att det är helt orimligt att börja drömma om specifika hus om man inte vill vänta en livstid. Sedan föll jag handlöst för den kornblå, mönstrade ytterdörren och tjurade hela vägen hem över att det ska vara så svårt att ha flyt. Samma kväll dök den upp på Hemnet- vindvåningstvåan i huset med den blå dörren. Efter en förhandsvisning och ett dygn i nervösdimma fick jag skriva på och i augusti flyttar jag in. Ödet? Jag väljer att tro det.

    Letandet har varit lite som en emotionell berg-och-dal-bana. Som en resa mellan uppgivet Hemnet-klickande och övernervösa budgivningar. Ett evigt pendlande mellan hopplöshet och optimism där jag ena dagen varit inställd på att bo hemma tills jag går i pension för att nästa dag vara tillbaka i matchen. Hoppet är visserligen det sista som lämnar men när man snubblat på målsnöret i ett par budgivningar tappar man suget lite grann. Man flyttar ju liksom in mentalt fastän man vet att man inte borde. Sedan står man plötsligt där och får packa ner ännu en drömmig lägenhet i sina mentala flyttkartonger. Flytta ut, bryta ihop, komma igen och börja om på repeat.

    Bryt-ihop-faserna är kluriga men, till min omgivnings lycka, i alla fall korta. Alla kloka kommentarer susade rakt förbi och om man ska gulla eller vara sympati-arg är oklart. Nu, med ett påskrivet kontrakt framför näsan förstår jag plötsligt varenda klyscha och uppskattar varenda kram.

    Så jag ger mig. Ni hade rätt hörreni. Om man inte får en lägenhet så ÄR det inte meningen- det är för att det kommer att dyka upp en bättre och när det händer så förstår man varför man har fått vänta…

    18308996_10211986015542146_916922692_n

    18336803_10211986015622148_29518798_n

     

  • LÖPNING
  • VÅRRUSET 2017

    I onsdags sprang jag årets andra runda och första lopp. Vårruset kom till Helsingborg för första gången och lockade ut över 3500 kvinnor på fem sommarsoliga kilometer lyckorus. Hur härligt som helst!

    Jag glömmer mellan varven hur härligt det är att springa lopp och vilken kick det innebär. Den där känslan av att kroppen är på väg att explodera när man står på startlinjen och bara väntar på att få springa iväg. Som när en läskflaska är på väg att bubbla över fast av instängt springsug istället för kolsyra. Stämningen och peppen som ligger i luften lyfter orken. När man susar framåt i betydligt bättre fart än vanliga dagar och får fightas med sig själv. Så galet svårtoppat när det flyter!

    I onsdags var en sån där kväll när det flöt. Alldeles lycklig av nyskrivet lägenhetskontrakt glömde jag både huvud och klocka på hemmaplan och fick springa på känsla istället. Susade runt med noll koll och hoppades på att kunna kriga mig in under 25 minuter. Landade på 22.12- high on life och tillfälligt immun mot trötthet. Överhypad, förvånad, lycklig.

    Funderar på om tricket kanske är att alltid köpa en lägenhet precis innan start…?
    Hade det bara varit ekonomiskt hållbart hade jag köpt ett par stycken till på studs inför Springtime och Göteborgsvarvet. Hade varit så fint med en quick-fix med tanke på mina obefintliga förberedelser…

    18302138_10211972678928739_2091256541_n