• PERSONLIGT
  • TACK!

    Pink-heart-clipart
    Alltså hörreni- jag måste få säga TACK! Jag är överväldigad, tacksam och väldigt förvånad över all respons jag fått på inlägget om att gå in i trötthetsväggen i söndags. Tusen, tusen tack för all respons, omtanke och öppenhet som trillat in i form av kommentarer, meddelanden, mejl, telefonsamtal, sms och bäst av allt- kramar. Från både kända och okända håll.

    Ibland tänker jag att medmänskligheten är på utdöende för stundtals lyser den med sin frånvaro. Världen får utstå smäll på smäll och ta emot tackling efter tackling bara för att dagar senare, när den värsta krisen precis svept förbi, mötas av en ny rak höger. Med största sannolikhet mycket strategiskt placerad under bälteshöjd på en redan utsatt individ eller ett redan drabbat samhälle. Som att den brutalaste sortens hockeydrabbning mixats med en boxningsmatch utan varken domarövervakning eller något som helst rättvisetänk.

    Men medmänskligheten lever, det hyser jag inga som helst tvivel om längre. Ironiskt nog tycks den ha vaknat när vi började prata om trötthet. Kanske är allt vi behöver att känna samhörighet och att kunna identifiera oss med vår omgivning. I en drömvärld, om jag hade fått önska, så hade vi  förstås connectat kring något roligare än utmattningssyndrom men det är en petitess i sammanhanget.

    Poängen är att medmänskligheten lyst med sin närvaro istället för frånvaro och det riktigt, riktigt viktiga är hur stort det är att få ta del av era berättelser. Jag fått mejl från människor jag aldrig träffat och fått ta del av skilsmässor, mobbning, hemska arbetssituationer och prestationsångest. Hur stort som helst.

    Men någonstans, hur fint det än är med samhörighet, finns det också en baksida på all respons. Att igenkänningsfaktorn är så hög bekräftar ju trots allt min farhåga; att vi faktiskt lite för ofta och lite för lätt drunknar i ambition och livstempo. Den där berömda tegelmuren av trötthet verkar vara lite grann som Rom- alla vägar bär dit. Lite som ett prestationsprinsessornas ofrivilliga Mecka dit vi går på någon form av oundviklig vallfärd. Vår GPS? Inställd på slutdestination totalkrasch.

    Hur som helst så är det där jag är idag- mitt i en känslostorm av reaktioner på era reaktioner.
    Tacksam över all fin feedback på mitt skrivande och rörd av all omtanke och öppenhet.
    Oändligt ödmjuk inför tanken på att mina försök att reda ut mina egna tankar kanske kan hjälpa till att reda ut någon annans.

    TACK en gång till.
    All kärlek till er!

  • Okategoriserade
  • Jag tänker bäst när jag skriver…

    En del mediterar, andra går ut i naturen, vissa slår skiten ur en boxningssäck och några knyter på sig löparskorna och springer. Springer, springer och springer för att skaffa många långa mils säkerhetsmarginal till allt som skaver.

    Några matar kalendern så full av aktiviteter att de helt enkelt inte hinner med att känna efter. Det är min variant. Jag har liksom alltid alldeles för fullt upp med att göra roliga saker för att ha tid att leta efter de tråkiga. I teorin låter det hur rimligt som helst, eller hur? Varför leta efter det tråkiga när man kan drunkna i det roliga? Jo, för att verkligheten sällan är som teorin. För att man i verkligheten så småningom drunknar ändå- oavsett rolighetsgrad.

    Det finns förmodligen lika många olika sätt att hantera livets skavsår som det finns personer. Den kloka sorten gör förmodligen inget av ovanstående. De går förmodligen i terapi och hittar långsiktiga lösningar istället för att göra som vi andra och nöja sig med quickfix och krishantering.

    Det finns ju nämligen en gräns för hur långt du kan springa innan du får se dig besegrad av kondition och ork. I värsta fall får livsskavet sällskap av den fysiska sorten och så står du plötsligt där i löpspåret med dubbla skavsår och andnöd. Skoskav är nämligen ett mer troligt resultat av dina quickfix-kilometrar än sinnesro och lösta problem.

    Tricket är nog en mix. Att sänka tempot och tänka lite mera mindfulness men behålla både långa löpturer och rakt-in-i-kaklet-träning. Inte i syfte att skapa världsfred och läka livsskav utan för att det där svettiga och endorfinrusiga är guldglittret i livet.

    Det gäller att hitta sitt eget vapen mot motvind- det sätt som gör att man stannar upp och funderar istället för att lägga benen på ryggen och springa så fort det blåser. Jag har alltid älskat att leka med språket. Älskat att bolla med ord och att kunna förmedla budskap, innehåll och känsla i text. Kanske är det mitt vapen?

    Jag tänker liksom som bäst när jag skriver…

    17006205_10211301066138839_644359094_n

  • PERSONLIGT
  • Den berömda väggen…

    Det pratas mycket om den där väggen. Ni vet den där man springer rakt in i när livet snurrat lite för fort lite för länge och som verkar vända upp och ner på hela livet för den som dunkar i huvudet? Det är ingen vägg. Det är snarare en tjock tegelmur- orubblig och definitiv.

    Jag har alltid ställt mig lite skeptisk till pratet om väggen. Det kan låta krasst och kallt men lite så har det varit. När någon i min omgivning uttryckt att ”väggen varit nära” har min spontana (om än tysta) reaktion inte riktigt matchat min betydligt mjukare verbala respons. I min värld har väggen nämligen varit ett diffust fenomen förknippat med nederlag. Något jag, om än med respekt, bara betraktat på avstånd och därmed aldrig behövt varken ta ställning till eller identifiera mig med. Den berömda väggen har varit förknippad med slutkörda, karriärstarka och överpresterande småbarnsföräldrar. Med kravfyllda vuxenvärldar långt ifrån min egen tjugotvååriga drömtillvaro.
    Den senaste veckan har vänt upp och ner på både min uppfattning och min vardag och gett den tidigare diffusa väggen både skärpa och nyanser. Den blir liksom svår att förneka när man drar rakt in i den med huvudet före…

    De senaste tio dygnen har jag ägnat åt att sova. De senaste sju åt att processa och gilla läget. Om jag inte sover eller förhandlar med min egen världsuppfattning gråter jag troligtvis för att någon råkade titta på mig eller säga något snällt. På sätt och vis är det faktiskt nästan lite roligt för den senaste veckan har ju varit precis som jag- från svart till vitt och helt utan mellanlägen. Från toppen av världen till en trött dimma på noll och inga sekunder. Lite som att jag fått smaka på min egen medicin i någon form av livets ironi. Humor i sin råaste form och en chans att träna på livsinställningen- glaset är liksom ändå alltid halvfullt…

    Den största krisen finns bortom tröttheten, djupt rotad i min självbild. Jag är nämligen inte en sån som gråter. Ännu mindre är jag en sån som ger upp. Jag är en sån som biter i när det blåser och levererar i alla lägen. Tills i fredags när läkaren bestämt berättade för mig att jag var trött och på gränsen till farligt utmattad alltså. Dödsstöten för allt vad fasad, stolthet och självbild heter.

    Nu, med några dygns distans börjar jag inse att jag inte är något annat är ett väldigt klassiskt fall. En prestationsprinsessa gjord av precis samma skrot och korn som de där slutkörda karriäristerna och driven av precis samma superhjältehybris som de överpresterande småbarnsföräldrarna.

    Min värld är, precis som den senaste veckan, svart eller vit.
    Jag är av eller på.
    Ger allt eller inget.
    Vill allt i hela världen eller inte ett dugg.
    Helst ska allt hända på samma gång. Gärna nu direkt eller ännu hellre igår.
    Min prestationsribba, alltså de förväntningar och krav jag har på min egen prestation, ligger högt.
    Det jag gör vill jag göra så bra som möjligt. Gärna perfekt och helst innan jag har provat.

    Jag har alltid varit duktig på att vara duktig.

    Mycket av det där handlar om djupt rotade personlighetsdrag vilket gör det lite klurigt.
    Min grundfilosofi är att magi inträffar först när du vågar slänga dig ut i ovisshet och tro på att du hinner lära dig flyga på vägen ner. Att man klarar mer än man tror.
    Om man kastar sig utför ett stup finns det inga mellanlägen så det passar liksom inte in i min livsfilosofi. Antingen flyger man eller så flyger man inte. Antingen når man oanade höjder eller också kraschlandar man. Svart eller vitt.

    Den gångna veckan har jag börjat ifrågasätta min svartvita världsbild. Någonstans tycks den nämligen falla på sin egen logik, eller snarare avsaknad av densamma. Precis samma inställning som brukar vara mitt starkaste vapen har ju plötsligt gjort mig en rejäl otjänst. Kanske är det inte så svart och vitt trots allt?

    Med det sagt är det inte så att jag vill byta livsfilosofi. Jag är fortfarande lika övertygad om att man kan mer än man tror om man bara vågar och vill. Kanske handlar det snarare om att hitta en version som är lite mera verklighetsförankrad och lagom. Om att utforska de där gråzonerna som finns i mitt orörda space mellan svart och vitt. Kanske handlar det mest av allt om att svälja sin stolthet och våga rucka på sin självbild. Om att ge upp sin superhjältehybris och erkänna sin egen dödlighet.
    Kanske är det allra, allra modigaste för en prestationsprinsessa faktiskt att sluta vara så förbannat duktig på att vara duktig…

    Vardagen och världsbilden må vara upp och ner men jag väljer att se det som en ovärderlig chans att lära mig hantera livet.
    Den där berömda väggen må vara en orubblig tegelmur men nästa gång det snurrar för fort är jag lite mera beredd- nästa gång ska jag försöka hinna med att öppna dörren…

    DSC_0636

    ”Feelings are much like waves, we can´t stop them from coming but we can choose which one to surf”

  • ÖVRIGT
  • Godmorgon världen!

    En del morgnar är det omöjligt att ta sovmorgon. Om man vaknar innan klockan med världens bodystep-överpepp en solig lördag till exempel. Då är det kört.

    Imorse knöt jag på mig kängorna och traskade iväg med soundtracklistan till Moana, min nya favorit, i lurarna- utan plan och innan frukost. I sol och snöknarr klockan 07.30. Magi.
    Landade på en bänk i morgonsolen och njöt bort en halvtimme innan jag lullade hem till grötfrukost och träning.

    En väldigt, väldigt svårtoppad start på en ledig lördag. Godmorgon världen!

    17012540_10211299027727880_1660008114_n16976258_10211299027407872_1726165210_n

  • ÖVRIGT
  • Ibland är en oplanerad helg det finaste som finns.

    Den här veckan går till historien som en av de längsta och sömnigaste på länge. Det är märkligt det där med hur en del veckor susar förbi i tvåhundranittio kilometer i timmen medan andra veckor är som tre långa svåra år. Precis lika långa i minuter, timmar och dagar men oändligt olika i upplevelse.

    Den här helgen är lika efterlängtad som oplanerad. Inte en uppbokad minut så lång ögat når utan en helg helt och hållet på feeling.
    Två dagar av bara saker jag känner för.

    Just nu känner jag för en riktigt bra kladdkaka så det fick bli kvällens projekt. Imorgon tror jag att jag känner för en timme endorfinrusig bodysteplycka, massor av film och en lång promenad på något fint ställe. Väldigt gärna i sol för sånt sätter guldkant på vilken trött vintervecka som helst.

    Ibland är en helt oplanerad helg det finaste som finns…

    12722772_10208131741147695_1145620789_o

  • LUNCH / MIDDAG
  • Omelett- snabb, god och bra middag!

    Ni vet sånna där dagar när matlagning är det sista man är sugen på? När schemat är tight, träningen slutat sent eller kylskåpet är tomt?

    Sånna dagar heter lösningen omelett!

    Igår kväll, när förkylningen rev i halsen och jag missade veckans bästa träningspass, var matlagning det minst roliga jag kunde tänka mig. Så middagen blev en snabb släng-ihop-allt-som-finns-i-kylskåpet-omelett på ägg, lättmjölk, lax, tomat, paprika och färska kryddor med extra immunförsvarsboost i form av vitlök och ingefära.

    Världsklasslösning på inspirationsdippiga matdagar!

    IMG_0240 IMG_0241

  • PERSONLIGT
  • Klok eller rolig?

    Idag brottas jag med träningsfrälstas värsta- halsont.

    Halsont kommer aldrig med bra timing (kanske för att det inte finns någon sådan). Den här gången alldeles lagom till morgondagens Indoorwalking-utbildning.

    Difusa känningar i hals och öron brukar för min del vara första steget på rejäl förkylning och inte alls någon bra kombo med många timmar konditionspass och teknikträning. Så jag äter ingefära, knaprar tabletter, dricker te och hoppas på mirakel.

    Brottas vidare med träningsmänniskans största dilemma- att vara klok eller att vara rolig…

  • FRUKOST
  • Smoothiebowl till mellanmål

    Mellanmål är som min högra hand ungefär. Mitt bästa vapen mot energi- och humördippar och en förutsättning för att kunna kombinera jobb och skola med träning och långa dagar.

    Vanliga dagar, när mellanmålen ska packas i matlådor för att ätas på tåg och föreläsningar, är de ofta enkla och ganska fantasilösa. Ägg, banan och nötter är standard. Ett smidigt sätt att få i sig både kolhydrater, proteiner och fett.

    Ovanliga dagar, när det är tomt i skolsschemat, försöker jag vara mer kreativ. Häromdagen genom en smoothiebowl på mandelmjölk, blåbär, naturell kvarg och Tyngres proteinpulver med kanelbullesmak (kasein) toppad med färska blåbär, banan, chia- och pumpafrön.

    Mellanmålsmagi (eller en lika magiskt god frukost)!

    16558371_10211102284489422_1078365311_n