• Okategoriserade
  • Höstförkylningsboomen.

    I måndags kväll slog den till. Höstförkylningen. Ni vet den där förkylningen som verkar ha slagit till ungefär överallt de senaste veckorna och som jag (hoppet är det sista som lämnar oss) både hoppats och trott att jag skulle slippa. Naivt som bara den med tanke på att jag nog inte sluppit förkylning i september på flera, flera år. För två år sedan som uppladdning inför Lidingö Tjejlopp och förra året alldeles lagom till Tjurruset.

    I år är timingen minst lika dålig trots att jag inte har några lopp framför mig. Istället prickade jag en tokviktig vecka i skolan och, som pricken över i, den första veckan på länge där schemat faktiskt tillåter mig att instruera merparten av mina klasser på arenan.

    Om jag blev bitter när jag plötsligt fick ont i halsen mitt i middagen i måndags kväll? Rejält. Orättvist att jag inte ens fått någon förvarning menade jag. Träningen hade ju känts bättre än på länge under dagen. Inte en hint om att vara trött eller påväg att bli sjuk. Det faktum att jag varit så orimligt trött de senaste veckorna att jag sov bort 37 timmar av helgen skulle ju i och för sig kunna ha varit en ledtråd men det är så lätt, och så väldigt mycket roligare, att köra på. Betydligt roligare än att lyssna på en kropp som inte alls vill som huvudet. Utvecklingspotential.

    Så den här veckan flyttar jag mig mellan föreläsningssalar och sjuksoffa, lever på piggelin och soppor, träningsvilar, grottar ner mig i ny aquakoreografi, sätter ihop en ny coreklass och längtar. Sörjer att jag skulle åkt skridskor ikväll och längtar tills nästa onsdag istället. Biter i det sura äpplet, dealar med att jag verkar vara född med inbyggt dålig timing och surar över att jag inte alls har tid att vara sjuk. Fast när har man någonsin tid att vara sjuk egentligen…?

    Alla former av snabbverkande huskurer mottages tacksamt förresten. Over and out!

    14356130_10209676073395036_1576867279_n-1

    Det finns roligare vyer för en rastlös själ…