• Okategoriserade
  • FÖRSTA ADVENT.

    Dagarna rusar förbi i hysteriskt tempo och i SM-bubblan där jag spenderar mina dagar för tillfället hade det varit mer lockande att allting sattes på paus en stund. Har nog aldrig haft så lite julkänsla vid första advent som nu utan är så långt ifrån jul, julgran, pyssel, presentinköp, lugn och mys att det nästan är roligt.

    Jag går tillsammans med tillvaron och att-göra-listan på helfart ett par veckor till. Sedan tänkte jag landa i julmyset och försöka ta igen de tretton decembermysdagar jag lär ha missat vid det laget. Landa i det där lugnet som kommer att vara som svart mot vitt efter den senaste tiden. Att jobba med arrangemang och projekt är verkligen lika fantastiskt roligt som det är tidsslukande och stressande…

    Men lussebullar har jag i alla fall hunnit med. Jag såg, tillsammans med en fin vän, till att i alla fall hinna smygstarta julen innan jag lade i nästa växel i SM-bubblan och bakade lussebullar en lördagskväll för flera veckor sedan. Sköt startskottet för julen 2015 med lussebullar, julmusik, julkalendertittande, julmust och skumtomtar.

    Fångar julkänslan från den där lördagen idag när första advent blev betydligt mer jobb än adventsmys!

    12270554_10207239291957023_1944154080_n 12283304_10207239292117027_1624127622_n 12285934_10207239292437035_1083784150_n

     

  • Okategoriserade
  • VINTER.

    Vad hände här? Plötsligt kom vintern. Köldknäpp och snö. Massor, massor, massor av snö. Så mycket att lilla Skåne på noll och inga sekunder (eller rättare sagt på bara några timmar i konståkningsbubblan i Landskrona ishall)  liksom försvann under ett tjugo centimeter tjockt, vitt lager.

    Fantastiskt fint att titta på och helt fantastiskt obehagligt att rulla hem i. Jag och min lilla Ford var inte kaxiga när vi kröp hemåt i mörker och snöstorm på våra sommardäck i lördags. Ingen vidare rättvis första erfarenhet av att köra i snö när man har ett 3 månader färskt körkort. Hu. Det var lite av ett trauma helt enkelt. Jag har haft stoltare stunder än när jag storgrät i telefon på en samåkningsparkering strax utanför Glumslöv och finare kvällar än den som jag sedan, när jag tuffat efter mamma som åkte på räddningsexpedition, spenderades i fosterställning under en filt. Men det var en erfarenhet som landade många insikter- om såväl bilkörning och respekt för vinterväglag som om mig själv. Mer om det en annan gång.

    På vägen till träningen imorse var det där vita betydligt mysigare att ha att göra med och jag njöt av magiska promenader både dit och hem. Bortser man från vurpan jag gjorde precis utanför gymmet så var det en snudd på perfekt start på veckan faktiskt…

    12277217_10207244266921394_148846688_n
    12273003_10207244267081398_441773912_n
    12272784_10207244267161400_493446488_n

     

  • TANKAR
  • LÄMNA BEKVÄMLIGHETSZONEN.

    Vi måste prata om det där med att lämna sin bekvämlighetszon. Om att ta steget ut i något nytt och prova annat än de inkörda spår man brukar trampa runt i. Om att lämna det som är bekvämt och utmana sig själv både mentalt och fysiskt. Om att träna på att vara dålig på saker ibland.

    Vi måste prata om allt det här eftersom det är där och då, utanför bekvämlighetszonen, som magi uppstår.
    Min egen bekvämlighetszon har fått rejäl utmaning de senaste veckorna då träningsmotivation gjort att ingenting på arenans träningsschema fallit under min radar- och hörreni, magi har uppstått.

    Tillsammans med en kompis gjorde jag gruppträningsdebut på ett Sh´bam- pass för ett anta veckor sedan. Jag lämnade salen efter 45 minuter av obekväm stelträning- knappt svettig och alldeles tvärsäker på (vilket jag också tydligt talade om för kompisen) att den där gången var både första och sista. Men efter skicklig övertalning hamnade jag där igen veckan därpå. Sedan veckan efter det också. Nu? Nu är det ett av veckans bästa pass.

    För det är ju det där som är charmen med att våga sig utanför bekvämlighetszonen- att man ofta blir biten.
    Kanske beror det på det faktum att det går fort att bli bättre när man börjar på noll. Märkbar förbättring är onekligen en effektiv motivationshöjare. Kanske beror det på att instruktören är klockren eller på att det är enormt häftigt att upptäcka nya sidor av sig själv. Att lämna tjejen som för ett antal veckor sedan gömde sig i bakre hörnet och istället ta plats mitt på golvet för att tillsammans med instruktör och dansglada deltagare ge sig hän i 45 minuter.

    Ärligt talat spelar det inte så stor roll vad det beror på. Jag bara konstaterar att jag blir svettig på passen numera och att jag visst kört dubbla Sh´bam-pass och tre Zumbaklasser den senaste veckan. Och att det känns ganska jobbigt att jag missar morgondagen för att jobba.

    Man borde gå utanför bekvämlighetszonen oftare. Okej? Lova.

    12270155_10207228204599846_1516135730_n

  • Okategoriserade
  • DET DÄR MED GRUPPTRÄNING.

    Jag har blivit biten. Frälst. Helt fast och fullständigt såld. Nerkärad i gruppträningar. Bara sådär.

    Jag har alltid tyckt att det varit lite jobbigt med gruppträningar. Lite jobbigt att vara ny och lite jobbigt att inte veta var man ska ta vägen och hur det fungerar. Visst kan den känslan hänga kvar lite grann fortfarande men sedan jag bytte träningsställe i slutet av september har någonting hänt. Kombinationen av stämningen på stället och de suveräna instruktörerna har ändrat på grundinställningen och gjort att jag plötsligt är fylld av ett liksom aldrig sinande träningssug. Av en annan sort än konståkningssug alltså. Ett helt nytt sorts sug som liksom skriker efter tabata, bodystep, bodypump, Sh´bam, corepass och IW.

    Förra veckan betade jag av nio  gruppträningspass och den här veckan lär jag, efter morgondagens zumba (som är det utan tvekan mest comfortzone-utmanande passet jag går på) landa på tio. Tio grymt roliga träningstimmar.

    Det där med gruppträning alltså hörreni. To be continued…