• ÖVRIGT
  • Konsten att pluggpausa!

    En del är bra på att plugga och andra är bra på pluggpauser. För tillfället är jag outstanding på det andra- att pluggpausa med klass!

    På onsdag ska jag skriva tenta  och idag kan jag gissa mig till ungefär fem halvkassa svar på de tjugotvå gamla tentafrågor vi har fått ut. Kanon. Just i detta nu är jag ganska nöjd ändå för det är hela fyra halvkassa svar mer än jag kunde åstadkomma igår. Alla steg framåt är ju faktiskt bättre än bakåt så glaset är ändå halvfullt!

    Den här veckan borde jag, i teorin alltså,  hänga med näsan högst tre centimeter ifrån böckerna.
    Den här veckan har jag i praktiken hängt på ganska många andra ställen istället. Storsatsat på pluggpauserna.

    Det finns väldigt många bra varianter på pausunderhållning faktiskt. Våfflor, kompisdejter, koreografiplugg, att hålla klasser, träna eller springa årets första kilometrar i vårsol till exempel. De bästa varianterna är svettiga och endorfinrusiga men det finns många starka utmanare.

    Idag pausar jag en heldag för att åka på utflykt, svettas en timme, gå på handbollsmatch och fånga fredagsfeeling. Sätter det dåliga samvetet på paus och pluggar som en galning i helgen istället. För hörreni, pluggpauserna ÄR viktiga- det lilla dilemmat är bara när pauserna blir fler och längre än pluggtiden…

    I tisdags toppade jag och Mimmi pluggbubblan med våffeldejt. Våfflorna i sin tur toppade vi med frukt, kokosgrädde och mitt senaste obsession- dadelmandelmassa. Tricket mot vilken tentaångest som helst!

    DSC_1834DSC_1823

  • PERSONLIGT
  • Livet är livet för att det är livet…

    Om jag hade fått bestämma hade livet varit lite mera förutsägbart. Lite mer raka puckar och lite lättare att förutspå. Men livet är ju liksom livet för att det är livet- det gör lite grann som det vill!

    Helst hade jag velat veta vart jag är på väg och ännu mera basic än så- var jag ens VILL vara på väg.
    Jag hade velat veta hur långt jag kan komma och hur snabbt jag kan ta mig dit. OM jag ens kommer att komma fram. Jag blir liksom ungefär tvåhundratio gånger mer motiverad när jag vet saker. Är uppväxt med att kunskap är ett vapen.

    Om jag vet saker kan jag jobba nästan hur hårt som helst. Jag har nämligen både pannben, vilja och smärttröskel. Smakar det så kostar det och det är jag helt okej med. Men, jag skulle vilja veta. Det är liksom lättare att deala med att det kostar eller gör ont när man vet vad belöningen är.

    Men livet funkar ju inte så. Jag vet det. Dolt bakom det där pannbenet finns nämligen en viss dos av intelligens också. Ett litet, litet lager klokhet som stundtals får gå i krig mot den där viljan. Men vi, jag och min vilja, är bara som en liten prick i ett universum där mina preferenser inte spelar ett enda dugg roll. Livet gör som det vill ändå. Är lika obevekligt oförutsägbart och helt ointresserat av att kompromissa med mitt kontrollbehov.

    På sätt och vis blir alltså den (icke)logik som hela livet bygger på lite av en utmaning för oss som gillar att ha koll på läget. Det oförutsägbara, det som inte går att planera och förbereda sig inför, ligger utanför vår komfortzon eftersom det finns en risk att det inte blir sådär bra som man vill att det ska bli om man inte kan förbereda sig. Katastrof och i stunden snudd på jordens undergång.

    Men livet är ju livet- totalt oförutsägbart och fullständigt oemotståndligt just därför.
    För någonstans bor ju trots allt charmen i den där ovissheten. I att följa spår man knappt är medveten om att man valt och att plötsligt, när man som minst anar det men som mest behöver det, få springa på en öppen dörr mitt i ingenstans. Det är nämligen en av livserfarenheterna jag har lyckats fånga- att de allra mest oväntade dörrarna ofta döljer de allra, allra finaste möjligheterna och att de tycks öppnas av något helt annat än medvetna val.

    Så kanske är det enda raka att tänka om och tänka rätt. Att inse sin egen litenhet, bara flyta med och försöka byta ut sitt kontrollbegär mot en mer genuin nyfikenhet på vad framtiden har att erbjuda. För nyfiken är jag- på var jag är på väg, var jag kommer att landa och på hur snabbt jag kan ta mig dit. Oändligt nyfiken.
    Kanske är det enda raka att vila i vetskapen om att de bästa dörrarna ju trots allt alltid dykt upp när jag varit som minst beredd men som mest redo. Ödet? Kanske. Eller bara livet.

    Det kanske inte alltid blir som man har tänkt men det blir nog alltid som det ska.
    Livet är ju liksom livet för att det är livet…

    DSC_1843
    En del ställen är som gjorda för att tänka på.

  • ÖVRIGT
  • Hej tentapluggbubblan!

    Godmorgon från ett tidigt, tidigt tåg mot Malmö och examinerande redovisningar av arrangemangs- och omvärldsanalys (hej måndag- vi kickstartar den här veckan). Idag går mitt officiella tentaplugg-startskott. Det är dags att gå in i bubblan igen. Dags att börja äta, sova, leva och andas tenta. Den här gången är det ekonomiska, juridiska och politiska aspekter på idrottsrörelsen som ska bankas in- baksidan på en annars mestadels drömmig utbildning…

    Den här gången lär jag få dyka djupare än någonsin för statusen just nu är noll koll. På riktigt. Inget skoj någonstans. Jag är lost in space. Det är ju liksom så farligt lätt att drömma sig bort på föreläsningar man inte bryr sig så mycket om. Så väldigt mycket mer lockande att plugga CX- koreografi än årsredovisningar. Ni fattar.

    Så nu djupdyker jag ner i skatteregler och föreningsrätt. Andas, lever och (mar)drömmer bokföring och årsmötesförfarande i tio dygn. Har jag tur så sker det underverk och om inte så kommer prestationsprinsessan att få deala med sitt första akademiska nederlag inom kort. Finns någon form av win i båda varianterna…

    Så hej tentapluggbubblan- det är du och jag mot världen ett tag nu!

    IMG_4068

  • PERSONLIGT
  • Som en berg-och-dal-bana.

    ”Du är som en berg-och-dal-bana Louise!”
    Ett konstaterande utan utrymme för varken diskussion eller motargument från min sida. Men någonstans lite sant. Någonstans lite så det är just nu: upp och ner, hit och dit och snabba vändningar.

    Från normalläge till toktrött utan förvarning.
    Från helt däckad till superpigg på samma sätt.
    Från glad till ledsen av ingenting och från arg till toppen av världen på två sekunder.

    Som att ”lagom” och ”mitt emellan” har åkt på semester och lämnat mig här hemma i berg-och-dalbane-tillvaron. En som rullar på med lite bättre tempo än förra veckan men går lika okontrollerat upp och ner. Svänger utan förvarning och loopar när jag är som minst beredd.

    Men jag har alltid gillat karuseller- ju fler loopar desto bättre. Helst ska man blunda och slänga upp armarna i de brantaste backarna och skarpaste svängarna för det är då det pirrar som mest i magen.

    Kanske kan man applicera samma tänk i tillvaron? Om jag är berg-och-dal-banan så är energidiparna utförsbackarna. När jag trillar ner över krönet slår tröttheten mig som en rak höger men innan dess, på toppen av backen, är jag på toppen av världen. Det som är normalbra i vanliga fall pirrar nämligen plötsligt i magen och kanske är det i själva verket nästan lite lyxigt? När jag åker karuseller brukar jag jaga pirret och kickarna men nu kan jag plötsligt fånga samma känsla av världens minsta lilla win i vardagen. Av att orka en skoldag, slå vakenrekord eller känna att kroppen svarar under ett träningspass. Att få instruera mina klasser. Basics ena dagen och världens lyx nästa.

    Som en berg-och-dal-bana i energi där dagsformen styr åkturen och jag försöker hänga med i svängarna. Plötsligt kommer en loop som ändrar på dagens planer och då är det bara att slänga upp händerna, gilla läget och försöka njuta av de där stunderna när det pirrar i magen…

    11666046_10206237251746644_131340746557294859_n

  • FRUKOST
  • Smoothiebowls är det nya svarta!

    Till frukost, lunch, mellanmål och middag? Klockrent. Smoothiebowls är som matens motsvarighet till träningstights typ- funkar i snudd på alltid och går inte att få nog av. Är ett väldigt bekvämt alternativ och helt omöjligt att prova i för många varianter. Det nya svarta. Världens hit!

    Ett perfekt experiment för rastlösa själar med lite för mycket lugn tid att fördriva och perfekt som bränsle för ekonomi- och juridiktrötta studenthuvuden.

    De färgglada skålarna går dessutom att variera i oändlighet- från jordgubbsröda och blåbärsblåa till mangogula och spenatgröna- och funkar precis lika bra till frukost som till middagssubstitut. Kan toppas med vad som helst, slängas ihop på 5 minuter och begränsas bara av din fantasi. Är dessutom fulla av bra saker och fina på bild. Bara wins!

    Så dagens tips är smoothiebowls! Det bästa? Att du kan prova dig igenom hela färgspektrat på en dag om du blir helfrälst. En gul till frukost, en blå till lunch, en röd till mellanmål och en lite matigare grön variant till middag- man ska ju äta färgglatt har jag hört…

    DSC_1811

    DSC_1817

    Den här skålen är gjord på:
    * Frusen banan
    * Avokado
    * Hallon
    * Blåbär
    * Mandelmjölk
    * Vaniljpulver
    * Kardemumma

    … och toppad med: 
    * Banan
    * Kokos
    * Solrosfrön

  • ÖVRIGT
  • Hej våren- jag längtar efter dig!

    Hej du våren- det är dags nu! Dags att vakna, dyka upp och göra världen till ett lite härligare ställe. Mars är ju den första officiella vårmånaden, så var är du någonstans?

    Jag har nog aldrig längtat så mycket efter våren som i år och definitivt aldrig varit i så stort behov av ljus.
    Jag blir en bättre människa i sol. På riktigt alltså. Framför allt när jag åker tåg, då är sol världens bästa grej. Det annars ganska gråa och långtråkiga pendlarlivet blir nämligen oändligt mycket mysigare, nästan snudd på njutbart, om man kan blunda och le mot solen hela vägen från Malmö till Helsingborg. Det är som att man vaknar till och blir en piggare, gladare version av sig själv med omedelbar verkan. På riktigt alltså.

    Det bästa? Det bästa är att allt det där är inom räckhåll nu. Mars är den första officiella vårmånaden och det börjar skymta nu- ljuset på andra sidan vintertunneln. Tills dess lever jag på hoppet om att kalendern snart hamnar i synk med väderprognosen. Drömmer om sol, blå himmel och fågelkvitter och längtar efter årets första långspring (för ja, jag är en solskenslöpare). Efter att vitsipporna tar över Pålsjö skog och efter årets första lunch på uteservering. Efter energin och vårpirret som gör precis allting lite härligare.

    Tills dess får vi nöja oss med det lilla. Att le fånigt mot solen när vi åker tåg eller som idag, att äta superbesprutade jordgubbar till lunch. Det ger liksom en liten, liten gnutta feeling ändå.

    DSC_1816

    Min vår-bucket: 

    * Att äta frukost i morgonsol på trappan.
    * Att springa årets första utomhuskilometrar.
    * Att få landa alldeles endorfinrusig på en gräsmatta.
    * Att äta matsäck på en klippa en solig dag på Kullaberg.
    * Att byta vinter- mot vårjackor.
    * Att byta kängor och stövlar mot sneakers.
    * Att slippa skrapa bilrutorna på morgnarna.
    * Att möta våren bland vitsipporna i Pålsjö Skog.
    * Att morgonspringa med morgonljuset och komma hem till mysfrukost en ledig lördag.
    * Att äta våfflor i solen.
    * Att börja hänga på uteserveringar igen.
    * Att byta bil mot cykel.
    * Att få lite färg och sluta se ut som en levande död.

    Typ så. Typ nu. Helst igår.

    DSC_1814

  • PERSONLIGT
  • Att gilla läget.

    IMG_4914Idag var en typisk gilla-läget-dag. En sån där dag när jag och kroppen spelar match på olika planhalvor. I olika lag.

    För ett par veckor sedan hade jag krigat mig igenom dagen och haft fullt upp med pass, pendlande och föreläsningar från 06 till 17 som vilken vanlig onsdag som helst. Sparat det trötta till kvällen.
    Idag konstaterade att dagsformen inte ville som jag. Att kroppen var tillbaka i sömnbehov-mode och att föreläsning och pendling skulle kosta mer än det smakade. Gillade läget.

    Eller, att jag gillade läget är såklart en sanning med modifikation för om jag ska vara riktigt ärlig så gillade jag det inte ett dugg. Det finns väldigt många lägen jag gillar mer än de som innebär att jag får ge upp mot vardagen. De flesta faktiskt.

    Men just idag var skola och normalvardag inget bra alternativ. Att äta frukost i sängen, plöja serier, plugga hemifrån och få smygköra  igång med första passet på drygt två veckor var en mer lagom variant.

    Just idag alltså. Imorgon är en annan dag och förhoppningsvis spelar kroppen och jag i samma lag igen då.
    Om inte är det bara att öva på att gilla läget (och tacka högre makter för att det finns 13 säsonger av Grey´s Anatomy)!

  • KOST
  • Snabblagad middagsmagi!

    DSC_1811

    Jag trivs med att skrota runt i köket och experimentera. När man får feeling är matlagning typ topp tio av det mysigaste som finns.

    Sedan jag blev pendlare har min ständiga utmaning varit att experimentera fram bra matlådor. Inte så lätt som man kan tro om man vill ha den ultimata varianten- alltså den som är både god, innehållsmässigt bra och fräsch efter ett par timmar utan kyla. I ett drömscenario ska den dessutom klara av både väskförvaring och tågåkande utan att se ut som geggamojja efteråt.

    Vanlig mat, alltså sådan mat som faktiskt äts på tallrik och i samband med tillagning, är mycket lättare att experimentera med. Mycket lättare att få feeling för. I måndags kväll resulterade min feeling i en ny snabbfavorit. En som som bara är att slänga ihop och äta direkt- snabbfixad, full av bra saker och perfekt som lättare lunch eller middag.

    Den här varianten är gjord på:
    Babyspenat som bas
    Brysselkål
    Rödbetor
    Chèvre
    Avokado
    Päron
    Rostade valnötter och pinjenötter
    Fikonvinägrett
    Honung
    Havssalt

    Hur? Världens enklaste- bara att hacka, halvera, dela, smula, blanda och lägga upp. Om nötterna rostas smakar de mer och med fikonvinägrett och lite, lite honung och havssalt lyfter smakerna.

    Päron, getost och valnötter är en säker smakkombo. Precis som rödbetor med brysselkål.

    Måndagsmagi i middagsform och ett bra snabbtips när inspiration och tidsmarginal är noll. 

    DSC_1813

  • PERSONLIGT
  • TACK!

    Pink-heart-clipart
    Alltså hörreni- jag måste få säga TACK! Jag är överväldigad, tacksam och väldigt förvånad över all respons jag fått på inlägget om att gå in i trötthetsväggen i söndags. Tusen, tusen tack för all respons, omtanke och öppenhet som trillat in i form av kommentarer, meddelanden, mejl, telefonsamtal, sms och bäst av allt- kramar. Från både kända och okända håll.

    Ibland tänker jag att medmänskligheten är på utdöende för stundtals lyser den med sin frånvaro. Världen får utstå smäll på smäll och ta emot tackling efter tackling bara för att dagar senare, när den värsta krisen precis svept förbi, mötas av en ny rak höger. Med största sannolikhet mycket strategiskt placerad under bälteshöjd på en redan utsatt individ eller ett redan drabbat samhälle. Som att den brutalaste sortens hockeydrabbning mixats med en boxningsmatch utan varken domarövervakning eller något som helst rättvisetänk.

    Men medmänskligheten lever, det hyser jag inga som helst tvivel om längre. Ironiskt nog tycks den ha vaknat när vi började prata om trötthet. Kanske är allt vi behöver att känna samhörighet och att kunna identifiera oss med vår omgivning. I en drömvärld, om jag hade fått önska, så hade vi  förstås connectat kring något roligare än utmattningssyndrom men det är en petitess i sammanhanget.

    Poängen är att medmänskligheten lyst med sin närvaro istället för frånvaro och det riktigt, riktigt viktiga är hur stort det är att få ta del av era berättelser. Jag fått mejl från människor jag aldrig träffat och fått ta del av skilsmässor, mobbning, hemska arbetssituationer och prestationsångest. Hur stort som helst.

    Men någonstans, hur fint det än är med samhörighet, finns det också en baksida på all respons. Att igenkänningsfaktorn är så hög bekräftar ju trots allt min farhåga; att vi faktiskt lite för ofta och lite för lätt drunknar i ambition och livstempo. Den där berömda tegelmuren av trötthet verkar vara lite grann som Rom- alla vägar bär dit. Lite som ett prestationsprinsessornas ofrivilliga Mecka dit vi går på någon form av oundviklig vallfärd. Vår GPS? Inställd på slutdestination totalkrasch.

    Hur som helst så är det där jag är idag- mitt i en känslostorm av reaktioner på era reaktioner.
    Tacksam över all fin feedback på mitt skrivande och rörd av all omtanke och öppenhet.
    Oändligt ödmjuk inför tanken på att mina försök att reda ut mina egna tankar kanske kan hjälpa till att reda ut någon annans.

    TACK en gång till.
    All kärlek till er!

  • Okategoriserade
  • Jag tänker bäst när jag skriver…

    En del mediterar, andra går ut i naturen, vissa slår skiten ur en boxningssäck och några knyter på sig löparskorna och springer. Springer, springer och springer för att skaffa många långa mils säkerhetsmarginal till allt som skaver.

    Några matar kalendern så full av aktiviteter att de helt enkelt inte hinner med att känna efter. Det är min variant. Jag har liksom alltid alldeles för fullt upp med att göra roliga saker för att ha tid att leta efter de tråkiga. I teorin låter det hur rimligt som helst, eller hur? Varför leta efter det tråkiga när man kan drunkna i det roliga? Jo, för att verkligheten sällan är som teorin. För att man i verkligheten så småningom drunknar ändå- oavsett rolighetsgrad.

    Det finns förmodligen lika många olika sätt att hantera livets skavsår som det finns personer. Den kloka sorten gör förmodligen inget av ovanstående. De går förmodligen i terapi och hittar långsiktiga lösningar istället för att göra som vi andra och nöja sig med quickfix och krishantering.

    Det finns ju nämligen en gräns för hur långt du kan springa innan du får se dig besegrad av kondition och ork. I värsta fall får livsskavet sällskap av den fysiska sorten och så står du plötsligt där i löpspåret med dubbla skavsår och andnöd. Skoskav är nämligen ett mer troligt resultat av dina quickfix-kilometrar än sinnesro och lösta problem.

    Tricket är nog en mix. Att sänka tempot och tänka lite mera mindfulness men behålla både långa löpturer och rakt-in-i-kaklet-träning. Inte i syfte att skapa världsfred och läka livsskav utan för att det där svettiga och endorfinrusiga är guldglittret i livet.

    Det gäller att hitta sitt eget vapen mot motvind- det sätt som gör att man stannar upp och funderar istället för att lägga benen på ryggen och springa så fort det blåser. Jag har alltid älskat att leka med språket. Älskat att bolla med ord och att kunna förmedla budskap, innehåll och känsla i text. Kanske är det mitt vapen?

    Jag tänker liksom som bäst när jag skriver…

    17006205_10211301066138839_644359094_n