Höstförkylningsboomen.

I måndags kväll slog den till. Höstförkylningen. Ni vet den där förkylningen som verkar ha slagit till ungefär överallt de senaste veckorna och som jag (hoppet är det sista som lämnar oss) både hoppats och trott att jag skulle slippa. Naivt som bara den med tanke på att jag nog inte sluppit förkylning i september på flera, flera år. För två år sedan som uppladdning inför Lidingö Tjejlopp och förra året alldeles lagom till Tjurruset.

I år är timingen minst lika dålig trots att jag inte har några lopp framför mig. Istället prickade jag en tokviktig vecka i skolan och, som pricken över i, den första veckan på länge där schemat faktiskt tillåter mig att instruera merparten av mina klasser på arenan.

Om jag blev bitter när jag plötsligt fick ont i halsen mitt i middagen i måndags kväll? Rejält. Orättvist att jag inte ens fått någon förvarning menade jag. Träningen hade ju känts bättre än på länge under dagen. Inte en hint om att vara trött eller påväg att bli sjuk. Det faktum att jag varit så orimligt trött de senaste veckorna att jag sov bort 37 timmar av helgen skulle ju i och för sig kunna ha varit en ledtråd men det är så lätt, och så väldigt mycket roligare, att köra på. Betydligt roligare än att lyssna på en kropp som inte alls vill som huvudet. Utvecklingspotential.

Så den här veckan flyttar jag mig mellan föreläsningssalar och sjuksoffa, lever på piggelin och soppor, träningsvilar, grottar ner mig i ny aquakoreografi, sätter ihop en ny coreklass och längtar. Sörjer att jag skulle åkt skridskor ikväll och längtar tills nästa onsdag istället. Biter i det sura äpplet, dealar med att jag verkar vara född med inbyggt dålig timing och surar över att jag inte alls har tid att vara sjuk. Fast när har man någonsin tid att vara sjuk egentligen…?

Alla former av snabbverkande huskurer mottages tacksamt förresten. Over and out!

14356130_10209676073395036_1576867279_n-1

Det finns roligare vyer för en rastlös själ… 

 

När livet kommer emellan…

Frånvaron här de senaste veckorna är svår att mörka. Den har varit total och alldeles för lång. Förklaringen? Livet har kommit emellan. Klyschigt? Jag vet- det låter tramsigt men det är faktiskt precis så. Det nya, spännande, superroliga och totalt energislukande nya livet har kommit emellan.

Men nu är jag tillbaka på banan igen. Eller, egentligen är jag faktiskt däckad av höstförkylning och feber och mer av banan än på länge. Men tillbaka i alla fall. Tillbaka här och full av nya erfarenheter, roliga nyheter och upplevelser.

I kortversion har de senaste veckorna varit galet intensiva och minst lika roliga. Utan en sekunds tvekan värda att vara totalt slut i rutan av. Sedan senast har jag hunnit bli idrottsvetare, upplevt mitt första pendlartrauma, skrivit min första vetenskapliga uppsats, lekt lekar, hoppat bock över Malmös torg, dansat i fontäner och festat mer än min normala årsdos. Jag har spenderat en suverän helg med att överraskningssupporta vid Les Mills Superstar-deltävling i Göteborg, haft en helt magisk helg på Les Mills Live i Stockholm, blivit licensierad Born To Move-instruktör och haft kick off med vårt Dreamteam på arenan. Tränat mindre än på länge, vänt upp och ner på allt vad rutiner heter och blivit en matlådetjej.

Summa summarum? Det har varit väldigt, väldigt bra och väldigt, väldigt intensiva veckor. Sådär svårtoppade att jag nästan får nypa mig i armen lite grann för att greppa hur bra det kan bli när livet svänger. Ni får bättre redogörelser av guldklimparna från de gångna veckorna. Jag lovar. Skulle inte kunna låta bli…

14331555_10209670913106032_1741003868_n

 

Det finns inget som heter för många…

Imorse fick jag ett produktivitetsryck. De där rycken drabbar mig ibland och innebär i princip ett akut sug efter att skapa ordning och struktur. Efter att göra saker som gör skillnad liksom. Om man hade frågat mina föräldrar så hade de med all säkerhet (troligtvis frustande av skratt) menat att de där rycken kommer alldeles, alldeles för sällan. Jag behöver inte anstränga mig allt för mycket för att kunna se reaktionen framför mig. Men vet ni vad? Plötsligt händer det, bättre sent än aldrig och och alla andra klyschor ni kan tänka er på samma tema.

Idag gick rycket ut över min samling av träningsskor. De åkte ut på gräsmattan allihop och fick genomgå anti-svett-och-doft-sprejning med efterföljande vädring. Innan det började regna alltså. Då fick de praktisera supersnabbhet och vara med om spurt in i hallen igen.

Poängen med det här inlägget skulle i alla fall vara att fastslå en av mina grundfilosofier i livet: det går INTE att ha för mycket av träningskläder och träningsskor. Punkt där. Okej? Bra. Det säger ju sig själv egentligen… Man behöver ju olika skor till olika saker och om man gör många olika saker så behöver man också många olika skor. Helt rimligt.

Jag menar, hur skulle det se ut om man gick på steppassen i lättviktsskorna med tunn dämpning till exempel? Eller om man sprang rakt ut i obanad skogsmark med spinningpjucksen? Eller nästan ännu värre; om man drog av danspass i löpardojjorna? Precis. Det är faktiskt tur att jag klickade hem ett par nya pärlor igår. Ett par skor att lyfta skrot i.

Det vore ju hemskt att vara felkittad och de där 18 väl insvettade paren ska ju inte behöva stå och känna sig ensamma. Det finns faktiskt väldigt många värre (och i och för sig billigare) laster jag skulle kunna ha haft…

image

Lyft skrot.

Häromkvällen fick jag chansen att hänga på ett lyftpass tillsammans med Olympic Liftong School. En för mig helt ny träningsform och ett par fruktansvärt roliga timmar av teknikträning, rörlighetsövningar, styrka, frivändningar och stötar. Älskar att få vidga mina vyer och prova nya saker.

Jag har varit inne på det så smått förut, att det är väldigt få träningsformer jag inte tyckt om hittills. Att lyfta var inget undantag utan snarare tvärtom- jag blev lite biten och hade tydligen goda förutsättningar för att utveckla det här. Så himla kul att hitta saker som liksom känns helt naturliga från början och dessutom är effektiv träning för hela kroppen och perfekt för mig som håller på att ställa om till lite mera styrkefokus.

Jag tror och hoppas att det blir mer av det här, som komplement till min vanliga träning för jag är lika full av blåmärken som jag är hooked på den där badass-feelingen som dök upp så fort vi började lyfta. Starka tjejer med lite badass-vibes är bland det coolaste som finns…

image image image

Fruktgröt och ny frukostfavorit

Började morgonen med att fånga en banan i farten på väg till morgonens Aquapass- vick. En svårtoppad start på dagen. Ja, inte just bananen kanske men att få börja morgonen med drygt tjugo morgonpigga kunder. Jag blir lika imponerad varenda gång jag får rycka in på morgonpass och glömmer liksom bort i stunden att jag själv ju faktiskt gör precis likadant. Det är något speciellt med att träna på morgonen helt enkelt. Man blir ju så himla effektiv.

Toppade morgonpasset med att åka hem och experimentera fram en ny variant på frukostgröt. Succé! Behöver ni ny inspiration till frukostmenyn så prova den här fruktgröten- oväntat gott!

  • 1 banan
  • 1/2 päron
  • 1/2 äpple
  • Topping i form av mjölk, solrosfrön, cashewnötter och torkade gojibär (kan givetvis bytas ut mot precis vad som helst)

Dela bananen i bitar och mixa den till en slät puré. Skala, kärna ur och dela äpplet och päronet för att sedan mixa ner tillsammans med bananen. Häll upp gröten och toppa efter smak. Ät, njut och kicka igång dagen med en riktigt god variant på den traditionella frukostgröten!

 

image image

Vi måste prata om kosten…

Ja, lite där är jag just nu. I ett läge där jag och någon väl utvald faktiskt behöver prata lite om kosten. Ingen biggie egentligen men jag tror, eller är ganska säker på, att jag har lite utvecklingspotential på den fronten.

För jag vill ju orka allt jag vill göra ju. Att träna en massa. Att kunna utsätta kroppen för diverse galenskaper utan att faktiskt UTSÄTTA den för något. Att leverera och prestera som instruktör. Att utvecklas i min träning. Att plugga helfart och göra det bra. Att orka med den drömtillvaro jag faktiskt har inom räckhåll nu helt enkelt och att faktiskt kunna njuta av den. Fullt ut.

Att det finns utvecklingspotential grundar jag på att det där med orken faktiskt inte alltid funkar riktigt som jag vill och på att jag, trots att jag anser mig vara mer okomplicerad i mitt förhållande till min kosthållning än någonsin, nog faktiskt är ganska selektiv och rutinberoende. En riktig sucker för mina rutiner faktiskt. Det framgick med all önskvärd tydlighet när två veckors familjesemester vände upp och ner på allt vad rutiner och regelbundna måltider heter. Supernyttigt för kontrollbehovet men mindre roligt för den där planerade delen av mig. Den som gärna vill ha en plan att hålla sig till.

Så det ska jag göra nu. En plan alltså, fast en riktigt bra sådan den här gången och inte någon egenpåhittad variant som kanske faktiskt gör mer skada än nytta. En som på riktigt är baserad på mig och min aktivitetsnivå och anpassad efter vad jag har för målsättningar. En som är balanserad utifrån mitt näringsbehov, som med all säkerhet täcker mitt basala behov och som kommer se till att jag i alla lägen bygger upp istället för att bryta ner med min träning.

Så jag ska prata om kosten helt enkelt. Tillsammans med en superduktig PT och instruktör på arenan. En som känner mig så väl att jag inte behöver förklara allt och som är fruktansvärt duktig på just det här med kost, träning och prestation. Känns hur bra som helst. En investering i mitt eget välmående helt enkelt och en satsning mot den där drömtillvaron som jag siktar högt emot. En som ligger långt, långt ifrån tidigare matsnurr och dålig val.

Så den här veckan skriver jag kostlogg för att ge oss något att utgå ifrån och slogs precis av att jag nyes skrev upp min fjärde vegetariska omelettlunch/ middag på två dagar. Häpp. Jag sa ju att det (hur gott det än är med omelett) finns utvecklingspotential här…

image

#aimnsportswear

Ni har väl inte missat Aimn Sportwear? Halmstadsmärket som sticker ut ur det aldrig sinande havet av träningskläder. Framför allt med sina tights. Det har inte jag. På gott och ont. På ont för budgeten och soon-to-be-student-ekonomin men på gott för det mesta i övrigt…

3 gånger i sommar har jag hamnat i den lilla (och hittills första) butiken i Halmstad och alla 3 gångerna har jag åkt dit på betydligt dyrare shoppingrundor än tänkt. 4 par nya favorittights (kanske också eventuellt 2 sporttoppar och en vattenflaska) rikare och ett gäng pengar fattigare.  Så värt.

Såhär långt lever de nämligen upp till alla förväntningar och slåss internt om den åtråvärda ”skönaste-paret”-titeln. Fortsättning på utvärderingen följer när de fått prova på annat än step och corepass också.

Men Aimn Sportwear alltså- ta det som ett tips och ta en titt!

image

Les Mills Live Stockholm

Om en månad är jag i Stockholm för att spendera helgen med tusentals likasinnade och träningsfrälsta människor på Les Mills Live. Träningsårets julafton om man ska tro på de rutinerade instruktörerna på gymmet.

Peppen? Den gick genom taket för flera veckor sedan när vi säkrade biljetterna och valde vilka klasser vi vill gå på (vilket för övrigt var betydligt lättare sagt än gjort). Om det vore möjligt, både kroppsligt och tidsmässigt, så hade jag gjort ALLT utan att blinka. Nu får jag ”nöja mig” med att, tillsammans med tuuuuusentals andra i ett förvandlat Globen, köra Sh’bam, Bodystep, Bodyattack, Bodyvive och Bodyjam. Nya releaser. Med brutalbra ljussättning och musik med konsertstandard. Magi.

Längtar till tusen och räknar ner dagarna. Har tokigt höga förväntningar och är inte ett enda dugg orolig för att bli besviken. Förutsättningarna för total träningsmagi och eufori är optimala. 30 dagar kvar.

image image

 

Björnbärsfrukost.

Igår övervägde jag träning 06.30 idag. Bokade och avbokade igen till förmån för sovmorgon.  Konstaterade att det var rätt beslut när jag vaknade strax efter nio. Det går faktiskt lika bra att prova det där SPRINT-passet nästa vecka. För provas ska det. Ryktet säger att det är kräkjobbigt- precis sånt där jag går igång på…

Så istället för att maxa och rivstarta morgonen gör jag precis tvärtom idag. Myser omkring i pyjamas, äter frullat i morgonsolen, småstädar och längtat efter styrkepass, bästishäng och Sh’bam ikväll. Hur himla bra som helst.

Frukosten idag var av världsklass: kokt ägg och havregrynsgröt med banan och nyplockade björnbär. Det finns inte mycket som toppar att kunna plocka delar av frukosten i trädgården. Eller att kunna leva på björnbär till både frukost, lunch och middag. Bästa tiden på året!

image

Om Born To Move & att bli en Les Millsare…

Att som sprillans nyfrälst deltagare i gruppträningsvärlden få chansen att bli instruktör har varit en av de absolut roligaste och mest tidskrävande utmaningar jag fått. Inte för att tiden spelar någon roll alltså. Jag älskar varenda sekund av leta musik, bygga pass, göra koreografi och nöta både korrre och coachning tills jag skulle kunna instruera enligt manus i sömnen. (Att man sedan inte håller sig mer än ett par sekunder till manus gör detsamma, poängen är liksom mest att det ska finnas där att falla tillbaka på…)

Utöver de klasser jag kör i arenans regi kommer jag att introducera en för vår anläggning ny Les Mills-klass i höst. Hur roligt som helst eftersom det innefattar så mycket av det jag brinner för- rörelsegäldje och aktivering av barn. Klassen vi ska köra heter Born To Move och är Les Mills barnklasskoncept.

Ett grymt upplägg som uppmuntrar till rörelse på ett superroligt och lekfullt sätt. Fritt från alla former av tävlingsmoment och fullt av olika träningsformer och rörelsetyper då vi som instruktörer, utifrån vissa riktlinjer, har fria händer att plocka ihop våra klasser med hjälp av ett stort antal låtar och koreografier vi tillhandahålls. Allt ifrån dans, hopp, studs, boxning och yoga till lekar och avslappning.

Att bli en Les Millsare har visat sig vara ganska tufft. Att Les Mills, som är ett av världens absolut största företag inom träningsbranschen, gör och tillhandahåller allt ifrån upplägg till koreografier gör att alla deras klasser (Bodypump, Bodystep, Bodyattack, Bodycombat, Bodybalance, Sh’bam, Born To Move med flera) är välskat kvalitetssäkra. Ännu mera så eftersom kraven som ställs på instruktörerna är rejäla.

Efter godkänd grundutbildning (intensiva dagar som avslutas med ”pass”, ”fail” eller ”clear to shadow”) får du åka hem och nöta koreografi och coachning tills det sitter som ett rinnande vattenfall så att du inom tre månader kan filma en klass du håller i. Filmen blir bedömningsunderlag, skickas in för utvärdering och kommer förhoppningsvis tillbaka med ett besked som innebär att du får din licens för klassen i fråga. Om inte så filmar man om ett par försök till och ser till att jobba med feedbacken man fått för att undvika att behöva backa tillbaka till grundutbildningen igen.

Licensen för Born To Move är tvådelad vilket innebär att vi behöver filma två klasser. Igår filmade jag en andra omgång efter att ha sågat min första. Man har ju liksom en tendens att lägga ribban för den egna prestationen högt… Med all rätt i det här fallet i och för sig.

Nu ska jag ladda upp, skicka in och hålla tummarna för att jag får mina licenser och slipper filma om. Jag har i och för sig världens bästa gäng med konståkningsbarn som ställer upp i alla väder men det vore onekligen skönt (både för tid, engagemang och självförtroense) att bli klar på första försöket. Håller ni en tumme?

image image image image imageAtt se till att barn är aktiva är något av det viktigare som finns. Gissa om jag trivs med det här?